Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fara öfver till Lancasters sund. Väderleken var då högst gynnsam, och
man kunde med skäl hysa den tron att expeditionen skulle raskt tränga
framåt.
Detta var den sista underrättelsen från Franklin.
Första året var man alldeles obekymrad. Franklin ansågs ensam
såsom tillräcklig garanti för resans framgång; han syntes icke blott sjelf
genom sitt intresse för hela företaget 10 år föryngrad, utan allt hans folk
såg med en sådan tillförsigt, kärlek och hängifvenhet upp till honom,
som var van att alltjemt uppmuntra och egga genom ord och
exempel, att en hvar, som var förtrogen med farorna i dessa trakter, satte det
största hopp till hans personlighet. För alla syntes det sedan
århundraden förgäfves eftersträfvande målet nu så godt som uppnådt, nu gällde blott
att plocka* en under många underbara omständigheter och vexlingar
mognad frukt. Den ende, som yttrade betänkligheter med afseende på
Franklin: »han vore dock nära sextio är gammal, och man borde hellre
låta honom stanna hemma» — var amiralitetslorden Haddington; men
amiral Parry svarade, att Franklin vore långt mera passande till att anföra
denna expedition, än någon annan, 2(1 år yngre. Franklin var sjelf så
genomträngd och lifvad af sin uppgift, att Parry kunnat tillägga, det han
skulle dö af grämelse, om man icke läte honom medfölja.
Det var allom bekant, att Franklin egde den rikaste och
mångfaldigaste erfarenhet, ett okufligt mod, stor ihärdighet, tillräcklig
företagsamhet och en sällsynt vetenskaplig bildning, men dessutom ett nästan
barnsligt fromt sinne och den djupaste känslighet för andras lidanden och
olyckor.
Men oaktadt den tillförsigt, man äfven hyste till den förträffliga
utrustningen, till de utomordentligt starka fartygen, det djerfva bepröfvade
manskapet och dess befälhafvare, började dock år 1847 någon oro
uppstå, emedan icke den allra ringaste underrättelse från Franklin ellpr hans
manskap vidare lät sig afhöras. Derföre sändes den 1 Januari 1848
fartyg omkring Kap Horn till Behringssund, för att om möjligt möta dem
och tillföra dem lifsmedel, och samtidigt utgick öster ifrån en expedition
under James Clark Ross, och Franklins maka utsatte en belöning af 2000
pd. st. för den, som kunde söka reda på honom. Många
underrättelser ingingo, men alla voro så osäkra, att man föga eller intet kunde
lita på dem.
James Ross tillgrep ganska egna medel för att göra sig bemärkt af
de saknade personerna. Han infrös den 11 Sept. 1848 och var instängd
i is ända till den 15 Aug. 1849. Här lät han nu morgon och afton
uppsända raketer eller afbränna fyrverkeripjeser på masttoppen. Manskapet
fångade många hundra räfvar, man försåg dessa med varmt fodrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
