- Project Runeberg -  Pittoresk beskrifning öfver jordens kända länder och folkslag /
118

(1862) [MARC] Author: Carl Gottfried Wilhelm Vollmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sju fartyg lågo nu i hvarandras närhet vid Griffith-ön, midt i
Bar-rowssundet, söder om Cornwallis’ land, naturligtvis på lämpligt afstand
från hvarandra.

Under denna vinter-vistelse användes all möjlig omsorg, för att
kraftigt bekämpa nordpolsfararnes svåraste fiender: köld och ledsnad.
Ofver-allt hade man inrättat jernugnar, och gifvit dessas rörledningar ett så
ho-risontelt läge som möjligt, på det att den uppkomna värmen skulle
kunna jemnt spridas åt alla sidor. Ugnarne, som eldades med stenkol,
erfordrade blott en måttlig qvantitet deraf, för att meddela en tillräcklig
värme.

För att bibehålla värmen, uppstaplades rundt omkring fartyget
famnshög snö, som hopstampades, så att den bildade en plattform, på
hvilken de dagliga, för helsan nödiga promenaderna kunde företagas, då
starkt mörker eller dimma hindrade besättningen att aflägsna sig från
fartygen.

Under sådana förhållanden befunno de engelska matroserna sig vida
bättre, än de amerikanska fartygens officerare, som, då de återvände, trots
all skyndsamhet, likväl infröso och fingo uthärda alla en arktisk vinters
fasor, utan att hafva något annat skyddsmedel mot densamma, än en
skältranslampa.

Bredvid hvarje fartyg voro djupa hål huggna i isen, för att vid en
möjligen uppkommande eldsvåda icke lida brist på vatten, ty med
dricksvattnet vilie man icke släcka elden.

Emellan de på något afstånd från hvarandra belägna fartygen
an-lades vägar och uppsattes vägvisare^, så att man i dimma och under
snöyra icke skulle gå vilse, eller om man ginge vilse, åter kunde finna
rätta vägen.

Med särdeles mycken sorgfällighet voro skeppens lägen så utstakade
att man icke hade hvarannan i sigte från liniens början till dess ända.
Sålunda kunde man efter en eller ett par timmars vandringar se rök och
gnistor uppstiga ur ett fartygs skorstenar, eller urskilja en besökandes
lanterna, hvilket gaf denna alldeles öde och öfvergifna trakt ett
någorlunda vänligt och befolkadt utseende. Manskapet på ett fartyg kände
sig icke isoleradt, de hade kamrater; men sannolikt skulle denna likaså
naturliga’som angenäma känsla hafva försvunnit, om fartygen legat alla
bredvid hvarandra.

Om matroserna under en vanlig sjöfärd icke äro särdeles träget
sysselsatta, så kan man inse, att de äro det ännu mindre under en sådan
öfvervintring. Men nu är sysslolöshet ledsnadens moder, och denna
sed-nare under polnatten och polkölden menniskans värsta fiende; derföre
måtte de arbeta mycket mera, än som måhända är behöfiigt. Vid hvarje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:06:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vcgwpitto/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free