Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en vid spjutet fästad lina af hvalross-skinn, som är försedd med en stark
blåsa, förfärdigad af skälliundshud. Detta gör dykningen för djuret ytterst
smärtsam och tvingar det att återvända till vattenytan, då det trätfas af
ett nytt spjut och en ny blåsa ännu mera försvårar dykningen, tilldess
det ändtligen förblöder och Eskimåen i sin lilla, knappt 8 fot långa båt
släpar sjölejon af 12 och hvalrossar af 20 fots längd efter sig.
Jagten på de större djuren är alltid mycket farlig och icke sällan
går jägaren dervid till bottnen. Underbar är likväl detta folks seghet och
ihärdighet. Ofta händer det, att två tillsammans anställa jagt,icke i en
kajak, utan på isen. De lägga sig på lur, krypa långsamt ända till
yttersta kanten af den vid land fastfrusna isen, och afvakta hvalrossens
uppdykande. Så snart denne visar sig sa nära, att han är inom kasthåll,
sitter naturligtvis genast spjutet mellan hans refben, ty Eskimåen är
utomordentligt skicklig i handterandet af detta vapen.
Det sårade vidundret öfvergår nu å sin sida till anfall; det klättrar
genast upp på isen, och nu kan man icke mera fly undan, utan måste
hålla stånd, emedan det i annat fall återvänder till hafvet och då går
bytet förloradt.
Huru ovigt detta djur än är, blir det genom sin styrka och storlek
alltid högst farligt.
Har jägaren blifvit segrare, så gäller det att skaffa jättedjuret hem;
detta sker naturligtvis endast delvis; men måhända öfverraskas folket
under detta arbete af stormen, som i hvarje ögonblick är färdig att
anställa olyckor och hvars uppträdande är så alldeles oförväntadt, att
det trotsar hvarje iakttagelse och beräkning.
Den första vindstöten upprör hafvet, och vågorna rycka ismassan
från stranden. Då drifva de olyckliga jetnte deras jagtbyte med isen uti
hafvet; detta, som blir allt oroligare och oroligare, vräker isstycket upp
och ned; vinden hotar att bortsopa dem, och för att förekomma detta,
måste de fasthålla sig vid det nyss nedlagda hafsdjuret.
Möta de ett isberg, kunna de möjligen rädda sig, ty ett sådant
krossas icke så lätt; men isstycket skulle vid första sammanstötande med
ett annat söndersplittras, och dä återstår för dem ej annat än döden i
den kalla vattengrafven. i
Rädda de sig på ett isberg, men icke lyckas dit medtaga
hvalrossen, så dukade, oaktadt de undgått döden i det våta elementet, likväl
under för hungersnöden. Allt hvad de af hvalrossen kunna föra frän
isstycket bringa de derföre i säkerhet på den räddande ön, och sålunda
händer det mångfaldiga gånger att Eskimåer drifva längs efter hall va
Baf-tinsviken, tilldess isberget vid södra Grönland eller Labradors kust stöter
lff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
