Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättning under vattenspegeln. Dessa äro till en del djupt mörkröda,
hvilket vid en höjd af mer än 1000 fot på ett sällsamt sätt sticker af mot
hafvets gröna yta. Bergets fot dyker ned i den saftiga grönskan, ängar
och moss-stepper omgifva densamma; men toppen deremot betäckes med
evig snö, ty här i polarkretsen ligger snögränsen ganska lågt, ja till och
med lägre än 500 fot öfver vattenytan. Sulitelma, det högsta berget
i Lappmarken, beläget 6.000 fot öfver hafvet, är synligt på mer än 12
mils afstånd.
Då nu sommaren kommer med sina långa dagar, då solen går ned
klockan half 12 på natten och åter dyker upp klockan half 1, och
lem-nar efter sig en gloria af färger, som man förgäfves skulle söka att
efterbilda, — då må väl ett sådant skådespel förnöja Lappens öga och
fröjda hans själ. Snöbergen förvandla sig i pyramider af skarlakansröd
färg, som låter Alpernas praktfulla belysning vid solnedgången träda
tillbaka i skuggan.
Himmelen kläder sig i den praktfullaste höggula, rosen-och
purpurfärg; gent emot solen på den punkt, hvaremot hon vid nedgåendet
utsänder sina strålar, är han dock insvept i en genomskinlig mörkblå slöja,
mot hvilken fond de rosen- och purpurfärgade snötopparne afteckna sig
på det herrligaste sätt, som är alldeles omöjligt att beskrifva.
Går man längre upp i norden, förblir solen i flera dagar och
slutligen i veckors tid öfver horisonten, hvilket man alltjemt kan iakttaga
från hafvet: men i det inre af landet deremot är förhållandet
annorlunda, emedan solen döljer sig bakom berg och klippor, hvaremot man
der har det präktiga skådespelet af en solnedgång, som öfvergår i
soluppgång.
En bland dem, som senast rest i dessa trakter, Amerikanen
Ba-yard Taylor, beskrifver en sådan scen i så poetiska ordalag, att vi icke
kunna underlåta att ordagrannt återgifva desamma.
»Strandens belysning var i all sin herrlighet verkligen öfverjordisk,
och den underbara effekten af det orangegula solskenet, som
återkastades på de mörka klipporna, kan hvarken beskrifvas eller målas. Solen
låg nedbäddad mellan tvenne öar, som likt mäktiga kupoler höjde sig
ur hafvet och sågo ut som oerhörda massor af genomskinligt, purpurrödt
glas, som småningom vid öarnes fot förvandlade sig i karmosinröd eld.
Hafvet var genomskinligt och inväfdt med guldfärgade strimmor;
och de fruktansvärda klippbranterna vid mynningen af en fjord, i
hvilken vi befunno oss, voro liksom doppade i en dunkelröd färg och
öfver-dragna med penselstreck af ett klart rosenfärgadt sken, så att deras
kala sidor syntes höljda i kejserligt sammet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
