Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En half timma förgick och redan är allt förändradt. Vi hafva
lemnat bakom oss de sista husen, som påträffas här och der i form af
lador eller andra nederlagsplatser; rundt omkring herrskar ödslig
ensamhet; intet träd, ingen vext synes till, undantagandes den röda ljungen,
som betäcker hela steppen, hvilken oafbrutet sträcker sig ända bort till
horisonten. Skådespelet är beständigt detsamma; det kunde underhålla
oss för en timme eller två, men derefter blef det oss likgiltigt och
genom oafbruten enformighet tröttande.
»Så förgick dagen; vi sofva i ett alldeles enstaka hus, som ligger
på en kulle; redan tidigt följande morgon äro vi på benen, vi vilja
öf-verse den omätliga steppen uppe ifrån höjden, men en dimma begränsar
horisonten rundtomkring. Under det vi vänta, att dimman skall skingra
sig, skänker det oss någon förnöjelse att i detta dimmomhölje upptäcka
en karavan af ett hälft dussin Kalmucker till häst och 4 kameler, som
bära ett tält. Det är en familj, som byter om vistelseort; hela
gruppen gör i dimman ett egendomligt intryck. Det är ännu icke orienten
som vi hafva framför oss, men det är öfvergången dit; vi begynna
redan att lemna Ryssland och närma oss de heta af solen belysta
trakterna.
»Man förkunnar oss att pack vagnarna äro förspända; hästarne
bestigas, en glädtig solstråle skingrar molnen, himmelen glänser upp. Välan,
friskt upp till Derbent, till staden med jernportarne, staden som är
Asiens port. ^
»Hvad är det som vi se röra sig der bland ljungen, löpa framåt,
derpå höja sig och med långsamma vingslag draga bort? Det är
trappar. Vi gripa till våra gevär, men trots den vildaste galopp förblifver
dock afståndet lika och alltför stort för att aflossa något skott. Man
hade visserligen gifvit oss löfte om dresserade falkar, men det ser ut
som vi först skulle erhålla sådana i Derbent. Likväl vilja vi komma
åt trapparne, som slå ned än här än der; vi använda all möjlig list
för att närma oss den lilla kullen, men alltid flyga de upp, långt innan
vi äro i stånd att lossa ett skott. Våra vägvisare råda oss att stiga
upp i vagnarne och hålla oss dolda, emedan dessa djur känna till och
frukta jägare till häst, men icke äro rädda for vagnar. Rådet följdes
och det var godt; det lyckades oss att nedlägga tillräckligt med vildt.
Fram emot middagen märkte vi i fjerran vattenytor, små sjöar, som sågo
ut som ostronskal, af en half mils diameter; ljungen, som växte i deras
närhet, var af den skönaste purpurfärg, och erbjuder i sjelfva verket en
praktfull infattning till vattnets guldskimmer.
»Vi närma oss, men se! der finnes intet vatten, sjöarne äro
uttorkade; det sken, som vi trodde härröra från vattnet, kom från kristalli—
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
