Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han honom genom stenkast, björnen reser sig upp, går emot jägaren med
utsträckta ramar, och då besten uppspärrar gapet, stöter den förre den
bepansrade armen så långt som möjligt in i detsamma. Detta är också
det tillfälle, då han söker begagna den lediga handen, i det han med
densamma våldsamt fattar tag uti och fasthåller tungan. Förrän
björnen kan sätta sig till motvärn, har han redan erhållit en tio tum lång
stark knifklinga i venstra bröstet, ty jägaren törs icke lemna björnen
tid att besinna sig, eljest kunde de framsträckta med klor beväpnade
händerna ådraga honom svåra sår, långa skråmor på armames muskler
och bröstet. Derföre sänkes knifven, så fort armen fattas af björnens
gap, i hans sida, men till och med sedan kan jägaren erhålla svåra sår,
och han måste derföre söka att träffa hjertat. I detta fall är striden
slutad och segern blir vanligen för segraren icke blodig.
Afven vargar lefva i bergen i temligen stort antal och anställa stor
skada bland boskapshjordarne, hvilken likväl icke kan förekommas,
emedan befolkningen i förhållande till landets stora utsträckning är ganska
ringa.
Högt uppe på bergen bygga örnar och flera slags mäktiga
roffåg-lar sina bon, och lura på samt göra stor skada isynnerhet bland
vildfågel och smärre stengetter. Kusterna deremot bebos icke egentligen af
roffiskar, men eljest äro hafsvikarne och de långt in i landet
inträngande fjordarne rikligen uppfyllda med ätliga fiskar och hafsblötdjur,
äf-vensom skälar och med dem beslägtade djur. Icke sällan kastar en storm
äfven en hvalfisk upp på stranden, då betraktas han af samtlige
fjordens innevånare som ett gemensamt byte och fördelas bland dem. Sill
kommer i otaliga skaror in i bugterna, den kastas med skoflar i land,
ty de visa sig i sådan massa, att man tror, det man skulle kunna göra
en promenad på dem. Om ett nät utkastas i denna massa och fylles,
hör det helt enkelt till omöjligheterna att draga in detsamma.
Ilvari-från dessa stimm af småfisk komma, hvad som föranleder dem att draga
omkring i sådana skaror, är lika så obekant som grunden till lcmmelns
utvandring. Beträffande sillen, så säger man visserligen att den förföljes
af hvalfiskar och flyktar mot land, men detta är en fabel, som hvarken
en naturforskare eller förnuftig sjöfarare uppfunnit, ty hvalen äter
alldeles icke fisk, utan lefver af sjömask och blötdjur, som han i hela
båtlaster uppfångar med sitt väldiga gap. Genom det egendomliga slags
sil, som bildas af fiskbensskägget, utpressas vattnet, hvarefter han
slukar fettmassan, den geléartade massan efter de små maskarne.
Hajfiskar, som möjligen kunna äta sill, finnas högst sällan i de kallare
hafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
