Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till deras undersåter hörde åtskilliga sins emellan skilda stammar, hvilka
dock genom en gemensam kultur, genomsamt språk samt gemensam
lagstiftning och religion så innerligt voro förenade, att man ända till den
spanska eröfringen af landet ansåg den utgöra ett enda folk.
Afkomlingarne af dessa Inkas’ undersåter äro alla döpte och kallas
derföre af Spaniorerna Crist; de tala Qvichuaspråket, hvilket eger flera
dialekter (liksom tyskan och franskan) och är så utbredt, att man på
detsamma kan göra sig förstådd från gränsen af Mexiko ända till sydligaste
delen af Peru-Spaniorernas afkomlingar; de i Amerika födde Européerna,
hvilka man kallar Oriollos, kreoler, begagna sig gerna af Qvichuaspråket,
såsom det finare språket, såsom det, hvilket företrädesvis lämpar sig till
samtalsspråk. Det är märkvärdigt, att detta språk kan vara så rikt
och omvexlande, fastän vokalerna e och o samt konsonanterna b, d, f, g,
1, x och v helt och hållet fattas i detsamma. Man skiljer emellan fem
dialekter i detta språk, men jesuiterna, som behöft ett föreningsmedel
mellan de talrika horderna, i Andernas vestliga och östliga sluttningar
äfvensom de långt i norr och söder belägna länderna, hafva mycket
utbildat och utbredt detsamma.
Innevånarne i dessa högländer lära förut innehaft landet vid
hafs-kusten samt, enligt livad traditionen förtäljer, för ungefär 1000 år
sedan eröfrat Qvitos högslätt. Detta folks konung hette Thimu och ännu
återfinnes detta namn i den stora Thimudalen, som först af Spaniorerna
omdöptes till Truxillo. Detta folk måtte hafva stått på en hög
bildningsgrad; man finner ännu ruiner efter stora städer, hvilka utvisa att
folket kunde utföra utomordentligt praktfulla byggnadsarbeten. De ännu
qvarlefvande afkomlingarne skilja sig genom sin kroppsliga skönhet
ganska tydligt från närgränsande stammar. Det qvinliga slägtet är
synnerligen välbildadt, och icke sällan händer, att välmående Spaniorer
förena sig med flickor, tillhörande denna folkstam, men folket sjelft tål ej
Européer ibland sig, åtminstone tillåta de ej någon långvarig vistelse.
Detta folks och de dermed beslägtade stammarnes äldre historia är
så intressant, att vi vilja kasta en blick derpå. Det förefaller, som skulle
de allesammans varit råa och obildade samt lefvat i små stammar,
hvil-kas oinskränkte herrskare alltid äfven varit den starkaste och klokaste
bland dem, att de icke egt fasta boningsplatser, utan endast lefvat af
jagt samt blott varit klädde i djurskinn, till dess Inkasstammen kom och
med den äfven civilisationen. De båda solbarnen, om hvilka vi ofvan
talat, äro stamföräldrar till Inkas, dessa furstar, som gåfvo landet
bildning, förändrade den vilda och råa polytheismen till den renare och
enklare soldyrkan och förde folken från jagtens yrken till landtbruk och
trädgårdsskötsel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>