Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina undersåtare att fortsätta brandskattningen, så att karavanerna ofta
två och tre gånger måste erlägga tributer. Derföre äro äfven
främlingar här mycket afskydde, ty om de försökte att borttaga
tributskyldigheten, skulle derigenom en för herrskarne indrägtig inkomstkälla gå
förlorad. Dessa småfurstar äro också en skräck för alla resande, och om
någon skulle vilja intränga något längre i landet, så råder man honom
alltid att, för att kunna undgå att blifva plundrad, åtminstone taga
med sig en betäckning af 500 beväpnade män.
För att afhålla främlingar från att besöka landet, begagna de sig
äfven af åtskilliga listiga anläggningar. Så erfor t. ex. kapten Burtons
följeslagare, att på den väg de skulle resa förutgått det ryktet, att de
förde med sig hungersnöd och elände, att en fruktansvärd torka följde
dem i spåren; att kreaturen skulle dö ut på de ställen, der de visade
sig, samt att de hade företagit denna resa endast för att lära känna
landet samt nästa år återkomma och taga det i besittning. Ofverallt
der de visade sig blefvo de derföre emottagne med skrik, hvisslingar och
förolämpningar af alla slag. Hvilket begrepp detta folk gjorde sig om
européernas kläder kan man förstå af följande svar, som en flicka gaf
på tillfrågan, om hon icke skulle vilja liafva en hvit till man.
Fy! — utropade hon med afsky — ett sådant otäckt kreatur till
man, hvilket är sä sjukt, att huden hänger ned på benen i stora
slarf-vor. Fy! Nej en sådan man vill jag visst icke ha!
Bland de många besvärligheter, som Burton måste utstå på sin resa,
var passerandet af de sumpiga trakterna icke en de minsta. En af dessa
kallades af Araberna döds- och hungersnödsdalen. De i dalen
befintliga halft uttorkade träsken, hvilkas grönaktiga vatten tycktes af
solvärmen vara försatt i kokning, utsände en vidrig stank af förruttnade
ämnen. Det var regntiden och vinden nedförde stora regndroppar, hvilka
med sådan fart slogo mot marken, att de åstadkommo små
fördjupningar i densamma. Träden våndades och böjde sig för stormens kraft,
fåglarne skreko ängsligt och högljudt, den vilda tjuren sökte sig
skydd i hålor eller under trädrötter. Det tycktes, som om verldens
undergång vore nära, och man måste, för att icke blifva alltför mycket
uppskakad af en dylik scen, vara van vid de häftiga vexlingarne i ett
tropiskt klimat; man måste veta, att dylika stormar årligen återkomma
samt att, det oaktadt, menniskorna icke förlora lifvet.
Men denna dödsdal har icke fått sitt namn af ett dylikt
naturens uppror, utan till följd af en grymhet, som en höfding här
ut-öfvade.
Dégé la Mhora är namnet på den by i dalen, hvarest den förste
Europé, Maizan, som vågade en resa i detta land, år 1845 blef mördad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
