- Project Runeberg -  Vegas färd kring Asien och Europa jämte en historisk återblick på föregående resor längs gamla verldens nordkust / Förra delen /
108

(1880-1881) [MARC] Author: Adolf Erik Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TREDJE KAPITLET

Lunnefogeln tyckes häcka der endast i ringa antal, ehuru
den träffas ännu på öns nordligaste del. Äfven vid Novaja
Semlja förekommer han temligen sparsamt. Tejsten träffas
deremot, ehuru aldrig samlad i stora skaror, öfverallt vid
stränderna af Spetsbergen och Novaja Semlja, till och med
ända upp till Parrys ö vid 80° 40’ n. br., der jag 1861
såg åtskilliga af dess bon. Dessa läggas nära krönet af
brant stupande strandklippor. Ute på fjordarne simma
tejstarna ofta parvis tillsammans. Deras kött har ungefär
samma smak som alkans, men är segare och sämre; äggen
äro deremot goda.

Alkor, tejstar, lunnefoglar och alke-kungar förekomma
aldrig inne i landet. Aldrig slå de sig ned på en gräsmatta
eller på en slät sandstrand. Fogelbergens branta sidor,
hafvet, grundisar, drif-isstycken och små ur vattnet
uppskjutande stenar utgöra deras tillhåll. De simma med stor
skicklighet så väl på som under vattenytan. Tejstar och
alke-kungar flyga snabbt ocli bra; alkorna deremot tungt och
illa. Dessa senare torde derför om vintern ej Hytta längre
från sina häckningsställen än till närmaste öppna vatten,
och antagligt är, att alk-kolonier ej anläggas på ställen, der
hafvet belt och hållet tillfryser äfven långt ut från kusten.
Härpå beror kanske alkornas sällsynthet i Kara-hafvet.

Under segling i polarhafven följas fartygen nästan
alltid af två måsarter, den rofgiriga stormåsen eller
borgmästaren1 (Larus glaucus Brunn.) och den smidigt formade,
snabbt flygande kry ch jan eller tretåiga måsen (Larus
tri-dactylus L.), och lägger fångstmannen till vid ett isstycke för
att derpå flensa en skjuten säl, så dröjer det ej länge, innan
en mängd snöhvita foglar med svartblå näbb ocli svarta
ben slå sig ned i granskapet för att få sin del af bytet.
Det är nordens tredje allmänna måsart, ismasen (Larus
ebur-neus Gtmel.).

1 Detta namn har fogeln erhållit af de holländska hvalfångarne.

108

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:07:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vegaasien/1/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free