Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska expeditionen till Novaja Semlja och Jenisej 1875 - 1. Från Tromsö till Jugor Schar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden, som höll sig kring VNV, dog småningom alldeles ut,
så att vår segling gick mycket långsamt framåt. Då vi den
30 juni kommo i bredd med Alkfjället på ett par mils
afstånd från land, syntes fördelad bay-is. I samma mån vi
närmade oss denna och vinden stillnade af, framkommo till
hafsytan massor af sådana hafsdjur, dem endast ett arktiskt
haf frambringar och hvartill sydliga haf, sådana som
Atlanten och Medelhafvet, sällan kunna framvisa något motstycke.
De utgjordes till största delen af små fria medusor, i
glas-grönt och violett skiftande kammaneter, hvaribland flere voro
jättar i sitt slägte, samt Limacina arctica och Clio borealis,
hvilka bägge genom sina egendomliga rörelser, som närmast
kunna förliknas vid en fågels i rymden, ådrogo sig vår
synnerliga uppmärksamhet. Solen, som allt sedan vi lemnade
Norge gömt sig bortom moln och dimma, bröt ändtligen fram
och visade den spegelblanka hafsytan med de derpå simmande
isflaken i all deras glans; aftonen var en bland de härligaste
vi dittills upplefvat, och midnatten med sin sol likaså.
För dem bland oss, som icke förut deltagit i resor till
arktiska land, erbjöd Alkfjället, beläget 4 eller 5 mil söder om
vestra inloppet till Matotsehkin Schar, en egendomlig anblick.
Med terrassformiga afsatser, skilda från hvarandra genom föga
mer än 1 till 2 fot, reste sig der en klippvägg nästan lodrätt
till en höjd af öfver 100 fot. Redan på långt afstånd gaf
en egendomlig, ändlös musik tillkänna, att vi här hade
framför oss ett s. k. fågelberg; sjelfva namnet var redan ett
bevis derför. I bergsskrefvorna öfverst hade tretåiga måsen
eller krykjan (Larus tridactylus) bygt sina ständigt fuktiga,
men starka bon af alger, och på de smala och svårtillgäng
liga afsatserna sutto eller rättare stodo i föga framåtlutad
ställning, tätt packade intill hvarandra, man kunde, nästan
säga sida vid sida, och så långt ögat nådde, spetsalkor (Uria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
