Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska expeditionen till Novaja Semlja och Jenisej 1875 - 3. Ankomst till Jenisejmynningen. Dicksons hamn. Expeditionens tudelning. Prövens återfärd till Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hängande is stode att finna och huru långt Kariska hafvet
vore navigabelt. Af sådan anledning företogs först en tur i
den anförda riktningen. Vår färd allt ifrån Jugor Schar till
Samojedhalfön, längs dennas vestkust och långt bortom Hvitön
var i allo ypperligt gynnad. Is hade vi ingenstädes på vår
väg der funnit. Sålunda, om jag undantager ett par isfält af
obetydlig utsträckning, seglade vi fram öfver ett isfritt haf
ända till 75° 4-0’ nordl. bredd och 78° 40’ ostl. längd från
Greenw. Der mötte oss först en sammanhängande
ogenomtränglig drifismassa, hvars början eller slut vi ingenstädes
kunde upptäcka. Då isen hindrade ett vidare framträngande
i denna riktning, beslöt Nordenskiöld att vända mot söder
och segla åt Jenisejmynningen. Det var den 12 augusti vid
middagstiden. Den följande dagen på morgonen voro vi genom
någon oförsigtighet å styrmannens sida komna in bland
drif-isen, så att det var hårdt när, att vi blifvit instängda der.
Saken såg helt visst bekymmersam ut för dem, som varit
med om dylikt förut, men tack vare gynnande
omständigheter — en frisk storm och omtänksamhet i förtid — kommo
vi ut derifrån efter några timmars segling, och då var den
allvarliga faran verkligen öfverstånden.
Den 15 augusti på morgonen fingo vi Tajmyrlandets
vestkust i sigte, och kl. 9 på aftonen samma dag gingo vi till
ankar mellan Nordvest-kap och de s. k. Sjevero
Vostotschni-öarna strax norr om 73° nordl. bredd. Stället benämnes nu
Dicksons hamn och erbjuder en mycket god ankarplats.
Knappast hade vi gått till ankar i Dicksons hamn, då
vi på det låga fastlandet upptäckte några renar och ej långt
från dem en ståtlig isbjörn, som i sakta mak stälde kosan
åt stranden midt för der vi ankrade. Théel gick genast i
land med båt för att hälsa odjuret med några skott. Det
var ganska egendomligt att se, huru den efter byte vädrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
