Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vegas färd 1878-79 - 4. Från Lenas mynning till Pitlekaj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
renhjordar, och derigenom blefvo många familjer tvungna
att söka sin utkomst vid hafvet genom hval-, säl-,
hvalross-och björnfångst. När dessa tschuktscher, som
omständigheterna sålunda tvungo alt byta ut det gamla lefnadssättet
mot ett alldeles nytt, kommo ner till hafvet, sammanträffade
de der med ett folk, som lefde af jagt och fiske och talade
ett för dem alldeles obegripligt språk. Detta folk var onkilon,
som på dén tiden bebodde hela kuststräckan från kap
Sche-lagskoj till Berings sund, d. v. s. alldeles samma område, som
nu intages af kusttschuktscherna. Vi veta af gammalt, att
tschuktscherna gjort sig kända för sin synnerliga tapperhet,
och att de voro af alla Sibiriens vilda folk det, som gjorde
det kraftigaste motståndet mot ryssarnes eröfringar. Det bör
då också vara tydligt, att de hade förmågan att göra
processen med onkilon kort, de utrotade dem eller drefvo bort dem
och togo så deras land i besittning. Från en af dessa strider
mellan de gamla rättsinnehafvarne, onkilon, och inkräktarne,
tschuktscherna, har traditionen gömt några detaljer; det är
denna tradition som till Nordkap knyter en liten historia om
onkilons utvandring. Hon är i korthet följande:
Onkilons förnämsta höfding Krächoj hade dödat en
tschuk-tschisk höfding och blef för den skull samvetsgrant förföljd
af den dödades son. Någon tid undgick han dennes
hämd-giriga stämplingar, och slutligen trodde han sig hafva funnit
en säker tillflyktsort på sluttningarna vid Nordkap, der han
hade förskansat sig bakom en af naturen danad skyddsmur.
Den unga tschuktschiske höfdingen lyckades emellertid smyga
sig inom förskansningen och slog ihjäl Krächojs son. Nu
skulle, enligt dessa folkslags sätt att se saken, blodshämnden
egentligen vara tillfredsstäld, men Krächoj måtte ännu hafva
fruktat ytterligare förföljelser från sin oförsonliga fiendes sida,
ty en vacker natt låter han fastbinda sig vid långa remmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
