Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERBALABSTRAKTERNA
5
Kanske är det obehöfligt att här säga något om
infinitivens funktion i jämförelse med
verbalabstraktets, men för fullständighetens skull och till undvikande af
missförstånd vill jag erinra om följande sakförhållanden, som
väl äro enkla nog, men måhända ej fullt medvetet iakttagna
af eller presenta för hvarje läsare.
Infinitiven är^ ju verbets substantivform. En infinitiv
(med 1. utan att) kan brukas såsom subjekt, objekt,
predikats-fyllnad; föregången af preposition kan den tjäna till
adverbial1 eller attribut. I stort sedt har alltså infinitiven
verkligen ett verbalsubstantivs funktion. Men den svenska
infinitiven behåller (i regeln) till viss grad sin egenskap af
verbform: den kan ej antaga (adjektiv- 1. genitiv-)attribut, men
däremot kan den (om verbet är transitivt) styra objekt; den
kan ej (ss. ett verkligt sbst.) brukas i plural, antaga
genitiv-s eller bestämd artikel. Vidare är att märka, huru olika
infinitiv och verbalabstrakt förhålla sig till de »löst» 1. »oäkta»
sammansatta verben: inf. kan liksom de finita formerna skilja
prefixet från verbet, substantivet däremot fasthåller alltid
prefixet; t. ex. sitta af, afsittande(t), af sittning, taga ned,
ned-tagande(t), nedtagning.a — Sedan detta kapitel redan blifvit
uppsatt, finner jag, att N. Beckman, Svensk språklära (1904),
sid. 120 f., har en rätt utförlig granskning af
verbalabstraktets och infinitivens egenskaper, en granskning, som i ett
och annat kan komplettera det här sagda.
Nu spknas emellertid ej ansatser till att utvidga den
svenska infinitivens brukbarhet. Våra filosofer, som tagit
intryck af Iden tyska filosofiens språkbruk, tala ju om »varat»
och »varat^» motsatser »icke-varat» och »blifvat»,3 Detta kan
betecknas såsom fackspråk. Allmänt i talspråket är däremot
göra(-t) = göromål(et), men detta står, så vidt jag vet, iso-
1 I friare språkbruk utan att, t. ex. »Med sörja ingen båtnad vins —. Fram
då med glädjen, om den fins!* SNOILSKY I 220 (1864).
’ Det kan tilläggas, att inf., liksom verbets finita former, negeras med
adverb (ej, icke, inte), men verbalabstraktet (så vidt det kan direkt förbindas
med negation) genom prefix; jfr icke förstå med oförstående, oförstånd (jfr det från
danskan lånade oförståelse).
3 På en annan, mindre uppenbar väg har inflytelse från den tyska
infinitiven gjort sig märkbar i nyare verbalabstrakter på -an; se kap. VI.
c,
•’j< ;> .7
<■ <*l .v
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
