- Project Runeberg -  Om den ursprungliga betydelsen af så kallad stark och svag verbal- och nominalflexion i de germaniska språken med särskildt afseende å den nu varande svenska ordböjningens hufvudarter. /
2

(1864) [MARC] Author: Per Fredrik Widmark - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

verbalformerna binda, band, bundo; äfvensom i i afgift förhåller
sig till å i gåfva, såsom de motsvarande sjelfljuden i gifva
och gåfvo; mångfaldiga andra exempel att förtiga. Den starka
verbalböjningen, hvilken sålunda äfven i vårt modersmål
företer så mycket eget, anses af Grimm framför den svaga
hafva sin grund i de Germaniska språkens innersta väsende
och utgöra det egentliga underlaget för all ordbildning.
Betraktar man åter nominalböjningen, kan man visserligen icke,
i synnerhet om man fäster sig vid de äldsta språkarterna,
undgå att finna, att äfven här en gruppering i tvenne
hufvudafdelningar ursprungligen gjort sig gällande; men
förhållandet emellan de båda böjningssätten framträder å detta område
i intet hithörande språk i sin renhet och fullständighet, och
visar sig i de nyare allt mera förändradt, så att till och med
i en del af dem högst få och otydliga spor af den forna
skiljaktigheten återstå. Detta gäller äfven i hög grad om
Svenskan, och det är derföre, som man i Svenska språkläran i
långliga tider rätt beqvämt kunnat inrymma ursprungligen
svaga ord, såsom masculina å e i sing. och ar i plur. i samma
declination med omisskänneligen starka. Ja, äfven sedan man
i nyare tider börjat göra sig till godo en genom djupare
språkstudier vunnen insigt i modersmålets byggnad, har man haft
svårt att i det nyare språket igenfinna den gamle rågången
emellan starka och svaga substantiv, hvarföre vi se ansedde
författare sammanföra de ursprungligen svaga masculina å are
med de starka neutra å consonant, under det att andre väl
synas hysa betänkligheter vid en så stor afvikelse från den
historiska troheten, men deremot finna sig föranlåtne att till
den svaga declinationen räkna sådana i det äldre språket
starkt böjda neutra, hvilka sedermera i pluralis erhållit
ändelsen n. Att ändtligen skilnaden emellan adjectivens starka
och svaga böjning i Svenskan under tidernas lopp i betydlig
mon utplånats, visar sig redan deraf, att han numera
qvarstår endast i singularis.

Ändamålet med denna afhandling är ytterst att utveckla
rätta betydelsen af den Svenska ordböjningens egenheter, så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:39:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/verbflex/0004.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free