Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. I. Allmänna undersökningar om ordböjningens betydelse och förhållande till ordbildningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändelsen med samma verkan brukas som ett sjelfständigt ord.
Sålunda förekommer i Spanskan i stället för lo hare, jag
skall göra det, äfven hacer lo he, d. ä. ordagrannt: facere
id habeo, och i Provençalskan svarar dir vos ai mot je vous
dirai. Se vi oss om i vårt eget språk, må vi med skäl
fråga: Hvilken Svensk, som förvärfvat hela sin insigt i
modersmålets byggnad ur detta ensamt, kan ens göra sig en
aning om, att det svaga imperfectum å de eller te är en
sammansättning af ursprungligen hvart för sig sjelfständiga ord?
Skall han icke snarare anse dessa ändelser för sådana
tillsatser, hvilka ordet i följd af en hemlighetsfull bildningskraft
ur sig sjelft skapat för att utmärka förfluten tid? Likväl
få vi i det följande se, att ändelsen för det svaga imperfectum
ursprungligen var ett lika verkligt och sjelfständigt ord, som
det Tyska imperfectum that af thun och det Engelska did af
do, ja, i grunden med dem enahanda. Ett annat, men ifrån
nominal-böjningen hemtadt, exempel, som å ett slående sätt
visar, huru, hvad man vanligen håller för blotta ändelser,
i grunden är att förklara, lemnar Svenskans och de öfriga
Skandinaviska språkens s. k. slut-artikel, för hvars förklaring
såsom ett eget ord man icke behöfver gå längre till baka i
språkutvecklingens historia, än på sin höjd till
Forn-Isländskan. Men ännu ett exempel må anföras. Som bekant är, kan
genitivus singularis af vissa ortnamn af första och andra
declinationerna i Latinet begagnas som locativus. Rätta orsaken
härtill är den, att genitiven i dessa declinationer
ursprungligen är en locativus, som utträngt den gamle genitiven,
hvars ändelse i första declinationen, som man vet, var as.
I Sanskrit har hvarje substantiv sin locativ, lika väl som
genitiv, dativ, accusativ och ablativ, och ändelsen för locativen
är der ett i, hvilket äfven återfinnes i Latinet, och det icke
blott i andra declinationen, utan äfven i den första, så snart
man erinrar sig, att dess genitivus sing. hos de äldre
skalderne äfven ändas å ai. Det locativa i åter, hvilket i den
Sanskritska pronominal-böjningen äfven visar sig som in är
efter all sannolikhet det samma, som præpositionen in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
