Om den ursprungliga betydelsen af så kallad stark och svag verbal- och nominalflexion i de germaniska språken med särskildt afseende å den nu varande svenska ordböjningens hufvudarter. / 20 (1864) Author: Per Fredrik Widmark - Tema: Language Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. II. Om starka och svaga verba och nomina i Gotiskan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

15), och förvandlades till dêd. Men huru vida man på grund
häraf är berättigad att antaga ett fullständigt thema: didan,
dad, dêdum, didans, torde få anses högst tvifvelaktigt.

B) Nomina.

All declination består egentligen i casus-tecknens fogande
till nominal-stammen. Men casus-tecknen utgjorde
ursprungligen serskilda ord, eller allra äldst ordrötter, som erhöllo
sin plats efter nomina för att utmärka åtskilliga förhållanden,
i hvilka dessa uppträdde i det verkliga talet. De voro
således, hvad de än i dag i många språk äro, så kallade
postpostitioner, af hvilka hvar och en hade sin serskilda
betydelse. Under tidernas lopp förlorade de emellertid sin
ordsjelfständighet och sammansmulto allt innerligare med sina
nomina. Härvid kunde det nu hända, att ett och samma
casustecken undergick olika förändringar, allt efter som
nominal-stammarne ändades olika, äfvensom att desse sjelfve
någon gång framför casusmärkena förkortades, eller till och
med förlängdes. Att samme casus vid olika slags nomina
likväl slutligen företer olika ändelser, beror således i grunden
förnämligast derpå, att ordstammarne äro af skiljaktig
beskaffenhet. Det gifves ursprungligen blott en
declination, men flera slags nominal-stammar.
Nominal-stammarne i Gotiskan indelas med afseende å slutljudet
närmast i vocaliske och consonantiske. De förre sluta
antingen å A, t. ex. vulfa, nom. vulfs (varg), eller I, t. ex.
gasti, nom. gasts (gäst), eller U, t. ex. skadu, nom. skadus
(skugga); de senare åter äro så godt som inskränkte till en
enda klass, som slutar å N, t. ex. attan, nom. atta (fader).
Under det att t. ex. i Sanskrit och Grekiskan en mängd
nominal-stammar ändas a medljud af skilda slag, hafva i
Gotiskan N-stammarne inkräktat så mycket större område,
som hvarje adjectiv kan bilda en serskild stam å N för att
beteckna bestämd ställning.

Betrakta vi serskildt substantivens declination, så
finna vi, att deras stammar icke ens i det äldsta Germaniska
språket i alla casus hållit sig oberörde af flexionens förvand-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>