Om den ursprungliga betydelsen af så kallad stark och svag verbal- och nominalflexion i de germaniska språken med särskildt afseende å den nu varande svenska ordböjningens hufvudarter. / 24 (1864) Author: Per Fredrik Widmark - Tema: Language Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KAP. III. Om starka och svaga verba och nomina i Forn-Isländskan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

KAP. III.

Om starka och svaga verba och nomina i Forn-Isländskan.

Ehuru Gotiskan är den äldsta kända Germaniska
språkart och lemnar den fullständigaste bilden af de ursprungliga
förhållandena i den Germaniska språkätten, är hon dock
ingalunda att betrakta som ett stamspråk, för hvars
afkomlingar vi hade att anse de andra språken, så att alla deras
ursprungliga grammatikaliska former kunde erhålla sin
fullständiga förklaring ensamt ur henne. Detta är så litet fallet,
att Gotiskan icke ens kan gälla för ett stamspråk till den
nyare Tyskan, ännu mindre till de Skandinaviska språken.
Både Forn-Hög-Tyskan och Forn-Isländskan, hvilka, om
deras skriftliga minnesmärken ginge lika långt upp i forntiden,
sannolikt skulle vara att betrakta som fullt jämnbördiga med
de frejdade Goternes fornåldriga tungomål, förete egenheter,
hvilka icke hafva sina motstycken i detta, men hvilka det
oaktadt, såsom det visar sig af jämnförelsen med ännu äldre
beslägtade språk, utan tvifvel äro ursprungliga. Emellertid
intager Gotiskan, såsom sagdt är, för sin höga ålder den
främsta platsen ibland de Germaniska språken och framställer
ordböjningen i allmänhet i en ursprungligare skepnad, än de
andra, hvilka under en längre framskriden utveckling ock varit
utsatta för, såsom språkforskarne uttrycka sig, ett större
förfall i den språkliga formen. I följd deraf få vi nu äfven
serskildt i afseende å Forn-Isländskan iakttaga, att de
skiljaktigheter i böjningssättet, hvilka vi i Gotiskan uppvisat
såsom betecknande skilnaden emellan s. k. stark och svag flexion,
här framträda i en något förändrad ställning.

Stamverben, hvilka i Gotiskan utgjorde tvenne
väsendtligen skilda hufvudafdelningar, kunna i Forn-Isländskan, lika
som i de andra yngre språkarterna, lämpligen sammanföras
i en enda conjugation, enär de ännu i Gotiskan reduplice-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>