Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KAP. III. Om starka och svaga verba och nomina i Forn-Isländskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande verben här så att säga blifvit inryckta inom kretsen
af de ljudvexlande. Denna förändring har dock icke
försiggått å samma sätt, som den, hvarigenom ljudvexlingen
uppstått i de äldre, likaledes ursprungligen reduplicerande,
stam-verba, utan genom en egendomlig sammandragning af
reduplications- och rot-stafvelserna till en enda. Så t. ex. svarar
mot ett Gotiskt haihald af haldan (hålla) ett Forn-Isländskt
hélt [i st. f. héld], mot ett haihait ett hét, mot ett aiauk
ett iók. Denna sammandragning är emellertid så fullständig,
och de derigenom uppkomna formerna visa sig så enkla, att
man, om icke jämnförelsen med Gotiskan vore att tillgå,
endast med svårighet skulle kunna öfvertyga sig om, att de
förutsatte sammansmältningen af en äldre reduplication. Ej
häller skulle man lätteligen kommit närmare under fund med
det sätt, hvarå sammandragningen tillvägabragts, om icke
fyndet af några högst märkvärdiga språkliga qvarlefvor i
betydlig mon underlättade öfvergången från Gotiskans
reduplicerade former till de yngre språkens sammandragna. I en
Forn-Hög-Tysk skrift från medlet af åttonde århundradet
anträffas en ordform piheialt, hvars hufvuddel heialt, præt.
af haltan, blott genom en consonants bortfallande skiljer sig
från ett till det Gotiska haihald svarande förmodadt heihalt.
I stället för detta heialt träffas sedan formerna hîalt, hialt,
hielt, hvilka samtliga förekomma i Forn-Hög-Tyskan, och i
Forn-Isländskan motsvaras af helt. Ett annat exempel, och
som enkom sprider ljus öfver ifrågavarande sammandragning
i det serskilda fall, att det reduplicerande verbet begynner
med tvenne consonanter, lemnar ett likaledes i
Forn-Hög-Tyskan förefunnet andstëroz (påstötte), så vida man får
antaga, att denna form är närmast uppkommen af anastësoz
genom förvandling af s till r. I stësoz skulle e motsvara
tveljudet ei, Got. ai, i reduplications-stafvelsen. Sålunda
förklaras öfvergången från det Gotiska staistaut till det
Forn-Hög-Tyska stëoz, stioz. Lika som de sistanförda formerna
förete ett o i stället för det Gotiska au i rotstafvelsen, så
möta vi i Forn-Isländskan ett ó i præteritum af de verb,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
