Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - KAP. IV. Om den nu varande Svenska ordböjningens hufvudarter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klassens svaga verb hafva bindevocalen a, hvilken, lika som
den motsvarande i Forn-Isländskan, närmast är att jämnföra
med den Gotiska 0; jfr t. ex. fiska, fiskade, fiskad, med
fiskan, fiskôda, fiskoþs. Bindevocalens ställning är här den
samma, som i Forn-Isländskan; i några få egentligen till
denna klass hörande verb utelemnas han äfven här i præt.
indic.och conjunct., t. ex. duga, dugde, men supin. dugat.
— Redan af de i det föregående anförda exemplen framgår
utan tvifvel den skilnad, som eger rum emellan de starka och
svaga verbens partia præt., nämnligen att det senare
charakteriseras af bildningstillägget d eller t, hvilket dock, såsom
sid. 27 blifvit anmärkt, icke ursprungligen är enahanda med
imperfecti d eller t, men att det starka partia præt., lika
som ock det dermed sammanhängande supinum, kan sägas
förnämligast utmärka sig derigenom, att dess stamvocal är
olika med stamvocalen i sing. af imperf. indicativi.
Det återstår att äfven betrakta den skilnad emellan
starka och svaga verb, som i Ny-Svenskan gifver sig till
känna genom olika ändelser, och som i sjelfva verket redan
i början af denna afhandling blifvit vidrörd. Såsom nämnligen
de i inledningen anförda exemplen bundo, bunde, lärde,
gifva vid handen, skilja sig 1. och 3. pers. plur. imperf. indic.
i de starka verben äfven genom ändelserna från de
motsvarande bildningarna af de svaga, äfvensom conjunct. af imperf. i
de förre skiljer sig från indic. Hvad först beträffar plur. af
imperf. indic., så har skilnaden helt enkelt uppkommit
derigenom, att det svaga præteriti-tillägget för sing. i det nyare
språket äfven blifvit öfverfördt till plur., under det att de
starka verben här trognare vidblifvit gamla förhållanden. Denna
omständighet är också anledningen, hvarföre imperf. conjunct.,
hvilket i full öfverensstämmelse med de äldre språken bildas
af stammen i plur. af imperf. indic., och i Svenskan ändas
å e, till formen skiljer sig från sistnämnda tempus, hvaremot
de svaga verben, som i imperf. indic. hafva ett slutande e
och i rotstafvelsen samma vocal både i sing. och plur., icke
i imperfect. conjunct. kunna inlägga någon serskild modifikation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
