Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - skymningen föll snabbt i Kamwarlu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljudlöst upp på knä och väntade på att en gestalt
skulle lösgöra sig ur mörkret omkring honom. Stegen
tystnade, hotfullt. Efter ett ögonblicks tystnad kom
de igen, och nu kunde han tydligt höra att det var
två män.
De hade skilts och gick i cirkel nu, vaksamt. Han
kunde inte längre hoppas på att kunna överrumpla dem,
inte heller på att hinna tysta dem så snabbt att de
inte hann alarmera slottsvakten.
Plötsligt exploderade ett våldsamt prasslande något
tiotal meter ifrån honom och en suddig fläck rusade
förbi honom och försvann ut i natten, så nära att en
långhårig fäll strök emot hans ena arm.
Männen måste ha skrämt upp djuret, som kanske var en
hund, som sökt sig in mot slottet för att stjäla mat.
Nu skrattade de lättat över att det inte visat sig
vara något farligare och stegen dog bort igen.
Han andades ut. Väntade tills stegen dött bort utom
hörhåll och fortsatte sedan. Det skulle inte vara
mörkt länge till.
Ju närmre han kom, desto försiktigare måste han
vara. Allt hängde på att han inte blev observerad. Om
han upptäcktes här, skulle han bli tvungen att fly
med oförrättat ärende.
Så nära slottet patrullerade yxbeväpnade vakter två
och två.
Och snart skulle månen höja sig.
Människan hatar och fruktar mörkret. Ändå är mörkret
hennes tålmodige beskyddare. I mörkret är du trygg.
Han visste det. Han visste att han var säker här ute
i nattens djup. Men ändå kastade han längtansfulla
blickar upp emot de stora fönstren i slottssalarna,
som spred ett lysande gult sken över stenfasader och
närliggande trädkronor. Om det ljuset föll över honom
skulle han inte leva många sekunder till.
Så snart han hörde steg stelnade han till en
skugga bland skuggor, hörde stegen passera och
fortsatte. Vakterna gick med tunga steg, medvetna om
sin egen betydelse, mest av allt angelägna om att
göra ett gott intryck på sig själva. Han behövde
inte riskera att de skulle smyga sig inpå honom,
de hördes på långt håll. Deras stora, flata yxor,
som de bar med skaftet stött mot axlarna framtill,
slungade ljusreflexer som skar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
