Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - skymningen föll snabbt i Kamwarlu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
täta kronor, rikt förgrenade och rika på stora löv,
idealiska att dölja sig i.
Endast en gång råkade han bryta en kvist. Innan
den skarpa smällen ännu hunnit försvinna i dunklet
klängde han sig mot den tjocka stammen och väntade
att höra rop och trampet från tillskyndande fötter,
väntade att natten skulle lysas upp av facklor och
glimmande vapen. Men ingenting hände. Han fortsatte,
försiktigt, vaksamt, tills han bedömde faran vara
över, snabbare sedan igen. Månen var hans fiende. Han
måste vara borta innan den höjde sig.
Trädkronan började glesna. Han var högt uppe
nu. Sittande grensle på en tjock gren försökte han
utröna om någon och i så fall vilken av grenarna som
gick nära fönstret, som nu lyste inte mycket mer än
fem meter ovan hans huvud.
En gren tycktes löpa förbi alldeles intill, men det
var omöjligt att avgöra om det var den han befann sig
på eller någon annan. Därför beslöt han att förlita
sig på slumpen, som han med framgång gjort så ofta
förr, fast långt nere inom honom en tunn röst viskade
uppenbara men obehagliga sanningar. Att slumpen hjälpt
honom förr var ingen garanti för att den skulle göra
det även i fortsättningen. En dag kunde den svika
honom och då –
Men han lyssnade inte till den. Med blicken fäst på
den lysande fyrkanten hasade han sig uppåt, närmre
och närmre.
Plötsligt slocknade fönstret. Mörkret tog ett språng
framåt och höljde hela den här delen av fasaden. Han
blev så överrumplad att han nästan kom ur balans. Men
sedan log han. Slumpen var med honom även i natt. Nu
skulle ingen se honom nedifrån, när han slank in.
Och om några minuter skulle hon sova, därinne.
Han tvivlade inte längre på sina uppgifter. Hittills
hade allting gått alldeles för bra för att en sådan
detalj skulle omintetgöra hans företag.
Grenen delade sig, den sände iväg en tjock gren
uppåt, nästan rakt uppåt, som var nästan lika grov
som den själv, och den sände iväg en avsmalnande,
tunnare utlöpare mot fönstret. Lyckligtvis befann
sig ursprungsgrenen endast några meter därifrån,
men den där tunna utlöparen skulle ändå inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
