Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kamli-trädens doft hade en sällsam inverkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drömlika sinnesstämning Kamfi-skogen ingett honom.
Månen stod nu så högt den över huvud taget kunde
komma vid den här tiden på året. Kanske hade den
rentav omärkligt börjat sjunka ned igen. Om några
timmar skulle det börja gry.
Snabbt, men mjukt, nästan panterlikt gled ferden fram
genom silverskogen, valde själv sin väg sedan den väl
fått anvisningar om målet, förmedlade av pekningar,
bekräftande läten och lätta tryckningar med benen i
sidan, då den gav sig av.
Träden växte betydligt glesare här. Stundtals gjorde
skogen mera intryck av savann, med halvmeterhögt,
torrt gräs och utströdda klungar av träd, sedan kunde
den plötsligt tätna till igen, bli snårig, till synes
oframkomlig, men alltid fann ferden en stig som ledde
genom snåren till nästa slättavsnitt. Bergen växte
omärkligt, blev högre och mörkare.
Månen föll och stjärnorna tunnade av.
De täta skogsavsnitten blev också allt färre. På
öppen mark blev gräset glesare och kortare. Träden
krympte samman, blev risigare och knotigare, och
marken höjde sig uppåt. Ferden minskade på farten,
om det var av trötthet eller berodde på att luften
blev allt tunnare. Vid ett tillfälle bara stannade
den och drack vid en källa, som sprang fram mellan
några klippor vid ett av de allt flera ställen, där
berget gick i dagen, kastade en frågande blick bak
på sin ryttare och blev helt sonika kvar en stund,
nedsjunken på marken för att vila. Carli böjde sig
fram och kliade den på det lurviga huvudet, ferden
svarade med att slicka hans hand med sin säreget
djupblå, fuktiga tunga. Och när den ansåg att den
vilat tillräckligt, reste den sig mjukt och fortsatte
med ökande hastighet upp mot bergen.
Vid ett tillfälle visade flickan tecken till att vakna
till liv. Carli lät henne andas in ytterligare litet
tseni och en minut senare sov hon åter djupt. Det var
meningslöst att låta henne vakna, förrän de var uppe
i trygghet i bergen.
Nu var det varken skog eller savann. Det var
stäpp, halvöken, där all vegetation låg förbränd och
förtorkad, det var klippmark och det var stundom rent
berg, som glittrade i månljuset.
De närmade sig passen. Kyelipasset låg rakt fram, det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
