Note: This work was first published in 1968, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Print (PDF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men molnen hade ännu inte börjat skocka sig, då de
fortsatte inåt mellan klippväggarna, vilka ibland
reste sig raka på ömse sidor om dem, men oftast var
brutna i taggiga småpartier, små berg, som försökte
växa ikapp de väldiga massiven rakt fram. Ferd hade
vilat sig och bar hela packningen, och Denée red också
på honom, medan Carli löpte lätt bredvid. Flickan
hade protesterat först och tyckt synd om djuret,
men blivit tvungen att falla till föga inför Carlis
argument. De måste komma inåt så snabbt som möjligt,
taktiken hade hela tiden varit att komma ur intet och
försvinna spårlöst - en jakt på måfå upphör snabbare
än en jakt, där jägaren urskiljer spåren efter bytet,
vet han är på rätt väg.
Och han hade försäkrat för henne att hon absolut inte
fick utsätta sig för några påfrestningar efter ett
tseni-rus. Om hon tvunget ville det skulle hon få
tillfälle till det när de kommit längre in och hon
hämtat sig. Hon var ingen stor extrabörda för Ferd.
Djuret ägde oanade kraftreserver och skulle få
vila senare.
Carli ångrade att han inte haft ett extra riddjur,
en liten chott, till exempel, som han kunde släppt
lös när terrängen blev för svår, och det inte längre
var möjligt att rida. Och fastän det var meningslöst
att anklaga sig själv nu när det var för sent, gjorde
han det i alla fall, där han sprang. Han hade varit så
stolt över sin enkla planläggning av den här kuppen,
att han hade svårt att fördra att han gjort det allra
minsta misstag.
Då och då stannade de och spejade bakåt.
Men av deras förföljare syntes inget spår.
Fastän de endast trängt en liten bit in i ett pass,
som långtifrån ledde till bergsryggens centrum, kändes
det redan som om de var mitt uppe i bergen. Både i
luften och allt annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
