Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men kanske det var milstjockt och grottorna ledde
rakt ned i underjorden. Då fick de fortsätta framåt
och hoppas på det där sydliga passet – och i allra
värsta fall fick de ge sig uppåt berget.
En tanke han fruktade mer än något annat, just nu.
En sista blick på den sovande flickan i vars ansikte
gryningsljuset hade börjat spela. Han lyssnade efter
Ferds lugna andetag. Sedan smög han sig tyst – med
den brinnande grenen höjd, nedåt grottan. Grenen
lämnade efter sig ett rött spår i grottdunklet,
som snabbt uppslukades av mörkret bakom honom, när
han kommit så långt – och det dröjde inte länge – att
ljuset från mynningen inte förmådde tränga längre ned.
Grottans väggar var stundtals alldeles jämna,
reflekterade ljuset som en sal av oregelbundet
hopfogade spegelfragment.
Men krympte stundtals samman till ett mörkt svalg,
där väggarna tycktes uppsluka ljuset i stället för
att återkasta det. De första stegen han gick var
han missmodig.
Grottan sluttade nedåt och tycktes nalkas
sitt slut. Kanske fanns det inget sammanhängande
grottsystem. Kanske klippväggen endast var uppsprucken
i en mängd grottor, som ledde några femtiotal meter
inåt, för att sedan upphöra utan att förenas och
fortsätta någonstans.
Men han fortsatte.
Grottans golv började åter slutta uppåt, växte ett
slag till en stor skimrande sal, sjönk sedan åter
samman och krympte för varje steg han tog, mer och
mer ...
Tills den mynnade i en annan!
Han hejdade sig i öppningen och stirrade in i
dunklet. Det fanns ändå en grottlabyrint. Men ledde
den någonstans? Han beräknade den nya grottans vinkel
i förhållande till de gamla och översatte det i
väderstreck: sydväst. Ungefär sydväst.
Efter att ha satt ett märke med sin kolbit på
ursprungsgrottans vägg, på en plats där det
tydligt skulle synas, fortsatte han inåt genom
den nya grottan, eggad av framgången, upphetsad,
när han fann flera och flera grottor, så upphetsad
att han förlorade all uppfattning om tid för en lång
stund. Hur lång visste han inte.
Men nu måste han ha varit borta flera timmar. Flickan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
