- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0042

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en enda, om några hundra meter i den här ganska
smala gången, skall du vika åt vänster. Svetten
bröt fram. En till. Steg. Steg på steg. Mörker och
omsorgsfullt utsuddade tankefragment.

Handen försvinner i ett osynligt hål. Han höll nästan
på att snubbla. Åter en avtagsväg. Än så länge inget
att tveka på, men sedan ... Nej, han fick inte tänka på det.

När hans hand nästa gång upphörde att registrera
skrovlig klippvägg, fanns det – han mindes det klart
– tre grottor. Och sedan skulle han komma in i ett
virrvarr av förenade grottor, som snodde sig om
varandra. Hittills hade han följt samma väderstreck,
han hade gått åt ungefärlig nordost, men nu började
grottorna löpa vinkelrätt mot varandra och en del av
dem skulle föra honom till mynningen medan andra som
skenbart kunde tyckas göra det samma i själva verket
skulle föra honom tillbaks in i berget igen genom
sina subtila slingranden.

Han måste efter några ytterligare timmar erkänna att
han kommit vilse, för om han följt rätt väg skulle
han ha varit ute för länge sedan.

Han hade gått bort sig.

Det fanns tusen grottor och han visste inte var han
befann sig i systemet, i vilken riktning han gick, någonting.

Han gick och gick, osynlig i bergsvarelsens mörka
inre, han vandrade fram som en skugga i svärtade
hjärnvindlingar och hoppades att han inte gick
i cirkel, att han skulle komma ut, någon gång, någonstans.

Tog av till höger och vänster.

Ropade utan att höra annat än ekot av sin egen stämma.

Vrålade i raseri över sin och bergets dumhet.

Meningslösheten i att gå bort sig i ett system av
grottor. Meningslösheten i grottornas själva existens.

Ibland sjönk han ned och satt där i mörkret och
försökte tänka ut en plan, men tankarna ville inte
komma fram, som om mörkret motade bort dem. Och
efter en stund reste han sig ånyo och fortsatte sin
förtvivlade odyssé i bergets inre, medan känslan av
nederlag växte sig starkare och starkare inom honom.

Och han började se ting i mörkret, i utkanterna
av


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free