Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synfältet, som försvann då han vände ögonen mot
dem. Formlösa ansikten, lurande skepnader. Ögonen
hade sedan länge upphört att registrera mörkret som
svart, och han vandrade fram i en dimma, som formade
skuggbilder som rörde sig, slingrade sig om varandra
och antog bleka färger.
Paniken lurade under ytan. Han visste om det,
och han visste att det gav den mera näring. Hans
ansträngningar att behärska sig blev allt
krampaktigare. Han kunde endast tänka på att han
vandrade runt i ett grottsystem i en mörk dimma
och att han skulle vandra här, runt, runt tills han
föll samman av utmattning. Hans kropp skulle ligga
kvar här och förmultna, förtäras av djur, som kanske
bodde i grottorna, och hans ben skulle ligga här i
all evighet, tills berget vaknade och med ett dån
åter började resa sig mot skyn.
Carli var inte längre Carli, och han hade glömt sin
Denée. Carli var en formlös enhet av primär skräck,
som irrade runt i en labyrint utan slut. Förr hade
upphört att finnas. Framtiden var detsamma som nuet.
En ändlös vandring utan hopp.
När han såg den svaga ljusglimten framför sig, trodde
han att han blivit galen. Han stannade och stirrade
på den. Den blev kvar.
Han vände sig häftigt om, tittade över axeln.
Den fanns kvar.
Han rusade mot den som en törstande mot en hägring,
men den drog sig ej tillbaka och upplöstes. Den blev
större – klarare, tydligare.
En öppning!
Skrattande, skrikande, hysteriskt rusade Carli
ut i solskenet och badade sin själ i ljus, ljus,
ljus, ljus.
Han tittade tillbaks mot grottan och hånskrattade
åt den. Så maktlös den var, frusen i sin egen dunkla
snårighet, utlämnad åt sin egen meningslösa labyrint.
Men efter en stund kom tankeförmågan tillbaka. Han
måste ha tagit sig igenom berget. Men han hade vandrat
en halv dag – eller mer – på måfå, och visste inte
vilken väg han följt. På andra sidan berget väntade
Denée och Ferd på att han skulle återvända. Och det
fanns bara en väg, tillbaks genom grottan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
