- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0045

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - men molnen hade ännu inte börjat skocka sig

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förmåga kunde hon inte ana att tanken kom utifrån. Hon väntar
där. Kom, så hämtar vi henne.

Tanken var enträgen, som ett lyckligt barn som drar en i
handen mot ett glasstånd.

Ett intelligent, telepatiskt djur. Vilken makt en sådan varelse
kunde skaffat sig över människorna här om han velat.

Tanken kom igen:

– Vad betyder makt, mot att leva?

Och sedan:

– Men kom nu då ...

Carli tog ett hopp upp på Ferds rygg.

– Och kasta den där grenen, den behöver vi inte ...

Han kastade den.

Det var en virvlande rörelse i mörker, som varade länge,
länge. Carli förnam svagt djurets koncentration på uppgiften
att hitta rätt i alla slingrande gångar och återvändsgränder.
Det tycktes ha ett enormt lokalsinne, eller var det en egenskap
besläktad med dess telepatiska förmåga; och tog inte fel mer
än en gång.

Till slut skrittade Ferd sakta fram mot en matt ljuspunkt
framför dem och i ljuspunkten fanns en annan, mörk fläck,
som lösgjorde sig och kom springande emot dem. Carli hoppade
av Ferd och skyndade mot henne.

Och, utan tanke, bara med en känsla av att det måste vara
så, tog henne i sina armar och tryckte henne hårt intill sig.

Medan de stod så, förflöt eoner.

Till sist släppte de varandra, och hon sa:

– Så du är bara en människa i alla fall.

Det fanns ingen ironi i hennes röst, bara glädje.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free