Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Print (PDF) - On this page / på denna sida - urmodern födde många söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bergskedja bildas, men hans tankar vek tillbaka ifrån det glödande inferno, som hans inre blick utmålade för honom. Denée började plötsligt tala. - Baalim, om någon erbjöd dig att komma till ett annat land och leva dina sista dagar där, i stället för att leva ensam bland bergen, hur skulle du då svara? Hatet regerar inte alla människor och alla länder. Det finns säkert många hov, där din siarkonst skulle skattas högt, liksom dina målningar. Den gamle funderade länge och muttrade något för sig själv. Tydligen visste han inte riktigt vad han skulle svara. Frågan var oväntad, men ändå - kände han - så betydelsefull, att den måste få ett uppriktigt svar. - Baalim är en gammal man, sade han till sist, försiktigt. En gammal man har svårt att bryta upp, men det finns få ting som binder Baalim vid denna dal. Hans gamla hat har bleknat. Hans ungdoms raseri är dött. Han vet att kampen mellan det onda och det goda ännu inte har kämpats färdig i denna värld. Men aldrig kan han återvända till Kamwarlu. Ty minnena skulle tynga honom mera där än någon annanstans. Nej, aldrig återvänder Baalim till Kamwarlu. Inte ens om det någon gång skulle komma att härska en klok konung där. Det var ett omskrivande svar, men tydligt nog. Och Carli förstod vad det var Denée tänkt. Ännu en natt sov de i den gamles stuga, och Denée drömde oroliga drömmar om jättar som reste sig och berg som flammade röda och gula likt facklor och sotade skyn som stora träd och fick solen att blekna. På morgonen, då de vaknade, hade ovädret dragit helt förbi, om än skyn ännu inte var alldeles klar. Ty den var jämn och fri från tunga ovädersmoln och vinden var svag och klar. Det var tid att ge sig av. Soldater som kände till den gamle och hans stuga kanske redan var på väg hit, för att undersöka om flyktingarna sökt skydd där. Tidigt på morgonen spändes packningen på den tyste, likgiltige Ferd, och sedan de tagit farväl av Baalim och lovat honom att det här inte var det sista han såg av dem, gav de sig iväg. Baalim såg dem försvinna. De hade undvikit att tala om vilka de var, men vem flickan var visste han. Han var inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
