- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0075

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - denna fåra i Marmers panna var smal och

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

steg framåt, pekade på dem och gav en barsk order. Ett
par andra bergsmän lösgjorde sig ur skaran och
kom långsamt och hotfullt framåt. Plötsligt
förnam Carli ett vinddrag vid sin sida och när
han vände blicken dit, såg han Ferd snurra runt på
bakbenen och med rasande fart försvinna tillbaks
nedför ravinen. Därnere dök ett led av män upp,
men Ferd seglade över dem i ett väldigt språng och
var försvunnen bortom kröken, innan någon hann dra
ytterligare ett andetag.

En av dem hade lyckats fly. Carli borde ha känt en
skymt av glädje över att Ferd lyckats undkomma. Men
han kände sig bara ännu mera missmodig, saknade det
stöd han funnit i djurets sällskap. Tryggheten.

Själv var han utan alla möjligheter att fly. De
var omringade.

Och flickan –

Han såg på henne. Hon mötte hans blick. Hennes
ögon innehöll undran och besvikelse och en skymt
av fruktan.

Han tryckte lugnande hennes hand men det var sig själv
han försökte lugna. Männen hade nått fram till dem
nu. De omgav dem på alla sidor och utsände en stank
av vilddjur, som stack i näsborrarna. Det var som
att komma in i ett stall.

Han lade handen på sin kniv. Om han bara inte varit
ensam. Hade han varit ensam kunde han försökt fly,
försökt göra motstånd – men han kunde inte riskera
en strid som det var nu.

Men om den kom, tänkte han vara beredd.

Ett rep dök upp i någons hand. Händer fattade dem,
skilde dem åt, repen snördes åt.

Hans missmod ersattes av plötsligt raseri. Om han
bara varit ensam –

Nu knuffades de framåt längs ravinen. Solen brände
deras ryggar och repen var grova och skavde. Männen
runt om dem stank. Men vandringen blev inte lång. De
knuffades bort mot en grottöppning, som öppnade sig
som ett mörkt sår i bergshuden och bakom dem försvann
den sista glimten av sol och värme. Här nere var
stanken nästan outhärdlig. Den dominerade alla andra
sinnesförnimmelser, kvävde känslan av ojämnt stengolv
under fötterna, känslan av fukt och mörker.

Plötsligt stannade man. Slamret av en dörr som öppnades.
Repen löstes upp, han fick en våldsam knuff. En duns då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:40:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/verkligh/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free