- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0092

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - att se henne igen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

töcken. Och här var isande kallt: en fuktig köld,
en unken köld.

– Denée, viskade Carli. Han trevade i mörkret tills
han fann henne och drog henne intill sig, som om
hennes värme skulle kunna ge honom ljus och möjlighet
att tänka. Hur skulle man kunna bemöta ett hot,
om man inte kunde se när det kom, eller vad det var?

Athem kved alldeles intill. – Håll tyst, viskade Carli, håll
tyst för guds skull och var beredd med din kniv ...



Den var medveten om en våldsam hunger och om
minnen av stunder då den kunnat tillfredsställa sin
hunger. Den låg i halvdvala och väntade. Den ägde
ingen intelligens. Dess enda tanke var

FÖDA!

Den väntade. Länge. Det var långa intervaller mellan
de tillfällen då det fanns föda. Den väntade.

Genom dess hjärna drev fragment av hur FÖDA kan
kännas, hur FÖDA kan lukta, hur FÖDA kan smaka. Ibland
blev någon av dessa drömbilder så levande, att den
reste sig och vädrade, men då luften fortfarande
blott smakade fukt och köld sjönk den åter ned i
väntan ... Tills –

Vittringen var stark. Så stark och plötslig, att
varelsen rycktes till liv som av ett spjutstick. För
den fanns ingen gräns mellan medvetande och
omedvetenhet. Den reste sig och gled iväg genom
mörkret, som den aldrig sett: för den saknade ögon.

Den var endast hunger, klor, mun.

Snabbt –



De väntade. Det fanns inget annat att göra. Tysta
stod de i det unkna mörkret och väntade på ett ljud
som skulle komma och troligen bli det sista de fick
höra i sitt liv. Om jag bara kunde se –

Detta är ovärdigt en människa.

Att möta sitt öde blind.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0092.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free