- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0097

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - att se henne igen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hon väntade. Med ryggen tryckt mot den kalla
stendörren väntade hon. Långt nere i grottan hörde
hon ljuden. De fasansfulla ljuden. Sedan så blev allt
med ens tyst. Hade han dödat monstret? Hon mindes
katten han dödat. Hur han kommit bärande på den stora
fällen. Så kanske han lyckats döda monstret. Men
varför kom han inte då, som han sagt? Han skulle ju
komma och säga hennes namn. Hon kramade kniven. Hörde
hon inte någonting, därnere? Kom den emot henne? Den
hade dödat honom och Athem. Nu kom den emot henne! Hon
kramade kniven i sin hand, och väntade. Inte ett ljud
hördes längre. I mörkret, det rödgrå, diffusa mörkret
dansade framför hennes ögon en mängd skräckinjagande
skepnader. Han var död. Han var säkert död. Det
var lika bra att även hon ... hon höjde kniven
... sänkte den igen ...

Väntade.

Varför kommer han inte?

Han har säkert dödat monstret.

Kom, viskade hon. Kom!

Men ingen kom.

Hon tog några steg nedåt grottan, backade sedan igen. Han
hade ju sagt till henne att stanna tills han kom.

Men han kom ju aldrig.

Hur lång tid kunde ha förflutit?

En timme? Två timmar?

Nej, han var säkert död. Han måste vara död. Både han
och monstret var kanske döda. Och den där andre ...

Monstret hade dödat dem båda, kanske låg det nu och
smälte maten, sedan var det hennes tur –

En vild skräck fattade henne. Hon tyckte marken
gungade under hennes fötter. Hon föll, under sig anade
hon ett jättelikt gap, ett svalg omgivet av krälande
tentakler. Hon skrek.

Sedan blev allt svart.



– Denée! ropade Carli. Han var nu framme vid
porten. Då kände han plötsligt något mjukt mot
foten. Det var hon.

Hon måste ha svimmat.

Det var kanske bäst så. Han satte sig ned bredvid henne,


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0097.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free