Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - redan! De hade inte väntat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han pekade på De Högste, sedan svängde han runt och
pekade nedåt det mörka grotthålet.
Soldaterna stannade. En jäsande oro spred sig i
folkmassan. Röster höjdes och man pekade ömsom på
De Högste och grottmynningen. Nu närmade sig några
soldater dessa med sänkta spjut. Carli sträckte på
sig och försökte verka så myndig som möjligt. Han
hade situationen i sin hand, fick inte släppa greppet
nu. Åter pekade han. Flera soldater närmade sig De
Högste. Flera av dessa började dra vapen. Allt fler
ur folkhopen förenade sig med soldaterna. Till slut
stod De Högste omringade av en stor skara soldater och
hatfulla undersåtar, som inte längre var undersåtar.
Utan fiender, som önskade hämnd – och vilken hämnden
skulle bli, det hade Carli redan antytt, när han pekat.
Triumferande föste man sina forna förtryckare mot
grottmynningen. Några av De Högste skrek högt
och slet sitt hår. Andra var apatiska, fattade
inte vad som skedde med dem. Carli hade sett
fram emot det här ögonblicket, men nu, när det
var här, fann han skådespelet alltför makabert och
groteskt, för att det skulle kunna bereda honom någon
tillfredsställelse. Det var nödvändigt att undanröja
De Högste för att han och Denée skulle kunna lämna
det här vanvettiga grottlandet.
Några tankar på hämnd hade han knappast längre. Han
kände sig bara trött, och önskade att det hela skulle
ta slut så fort som möjligt.
Under rop om nåd blandat med förbannelser och folkets
jubelskrin föstes den siste av tyrannerna in. Porten
började långsamt att glida igen. Den var snart
stängd. Det hela var över.
Och nu –
En av marmerna kom fram till Carli, föll på knä
framför honom. Han hyste uppenbarligen nästan mera
fruktan för Carli än han gjort för De Högste. Carli
hade ju dödat grottvarelsen, inkarnationen av
all skräck.
– Herre, stammade han, jag kan tala människors språk. Vad
befaller du?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
