Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - det skarpa dagsljuset i bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma och somnade med samma raska beslutsamhet som
kännetecknade allt de gjorde.
Carli och Denée satt kvar vid elden ett slag, tittade
förstulet på varandra, när de trodde den andre inte
såg det, men sade ingenting.
Till slut mumlade Carli något, som kanske kunde tolkas
som "god natt", och sträckte ut sig med packningen
som huvudkudde. Denée satt kvar en stund. Sedan kröp
hon bort till honom och lade sig bredvid honom.
De låg tysta bredvid varandra.
Till sist sträckte han ut en arm och drog henne
intill sig, hans läppar snuddade vid hennes kind,
men sedan övermannade tröttheten dem båda och de
somnade i varandras armar.
Nästa dag lämnade de ravinen, klättrade uppför en ny
bergssida, kom in i en ny ravin som de följde några
timmar, innan de lämnade även den – och så fortsatte
det i tre dygn.
De nalkades Denetah och Carli var inte lycklig
däröver. Men det dolde han för flickan, talade om hur
nyfiken han var på hennes land. – Ett land, som kan
frambringa flickor som du, måste vara ett underbart
land, sade han. Och då log hon och blev litet röd.
Till sist stod de framför en lång bergsrygg,
som glimmade i omväxlande rött och silver i
skymningssolen.
– Där bortom, sade Cill. Denetah.
De övernattade och påbörjade nästa dag den mödosamma
klättringen uppåt, och den klättringen var den värsta
fysiska påfrestningen för dem hittills. Man klättrade
och klättrade tills man absolut inte orkade längre,
tänjde sig och klättrade lika länge till, och när
man sedan tittade så hade man fortfarande lika långt
till toppen.
Man övernattade, utmattad, med såriga händer och
värkande fötter, och vaknade stel nästa morgon,
klättrade en dag till, men tyckte fortfarande inte
man kommit någon vart.
Men sedan lossnade det. Det började bära uppåt. Man
kunde gå långa sträckor, slapp klättra, och det blev
mera som att följa en kraftigt sluttande väg.
Tredje dagen sedan de börjat bestiga bergsryggen, nådde
de, som genom ett mirakel, toppen och nedanför bredde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
