Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - han låg och betraktade en solstrimma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han låg och betraktade en solstrimma som föll in i
skrevan en lång stund, innan han kom underfund med att
han vaknat. Han hade ett underligt, avlägset minne
av att sväva fram genom ett stort mörker – sedan
hade han hållit något i sin hand, och besvikelsen
levde fortfarande kvar inom honom. Men han förstod
inte varför, och när han såg solstrimman, som föll
in som en rännil flytande silver och när han såg hur
blå skyn var därute – glömde han det. Han låg hos
en vacker flicka. Det var som en dröm det också, men
det var en underbar dröm, för den var verklighet. Han
lekte med en hårslinga. Hon rörde på sig. Framtiden
var fortfarande långt borta. Varje dag de hade kvar
tillsammans var en evighet.
Försiktigt ålade han sig ur sovsäcken – det var
som att ta ett hopp ned i isvatten. Luften var
fruktansvärt kall och klar och det tog honom endast
några sekunder att få kläderna på sig.
Han gick ut ur klippgrottan. Ute i solljuset, som
var bländande skarpt, var det också varmt. Luften var
kall, men solljuset varmt. Intensivt och varmt. Han
stod stilla en stund och blickade ut. På ena sidan
hade han den del av bergskedjan som de genomkorsat
under sin färd.
Långt därborta låg Baalims dal. Han stirrade, men
kunde inte urskilja något, som kunnat vara den. Det
var ju en helt liten dalgång, som låg mellan höga berg.
På andra sidan – Stormarnas Pass. En skrovlig, klippig
bergssida, som sluttade brant ned i en smal, ormande
dalgång. Beryktat för de plötsliga vindilar, som
kunde komma farande och komprimeras till sådan styrka,
att de slungade en ferd och hans ryttare hundratals
meter upp i luften och krossade människor till döds
mot klipporna. Det kunde gå halva år, då passet inte
hemsöktes av en enda stormvind, sedan kunde det gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
