Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - han låg och betraktade en solstrimma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
igen. Snart var de varma igen, men den här gången
övermannades de av trötthet och somnade nästan med
en gång.
Det var dag när de vaknade.
– God morgon, vackra prinsessa, mumlade Carli.
– God morgon, ståtlige främling.
– Jag hoppas Ers Höghet haft en rofylld natt.
Hon skrattade och bet honom i skuldran, så att han
skrek. Snabbt ur ryggsäcken, snabbt i kläderna,
som var kalla som döden. De hoppade runt och
slog åkarbrasa i tjugo minuter, innan de kände sig
någorlunda varma igen. Carli tittade ned i den smala
dalgången. Jag kan inte förstå, hur grottmännen
kunde tycka att vi bara hade någon dagsmarsch
kvar. Visserligen rör vi oss långsammare nu, tänkte
han, men inte så mycket långsammare, att det kan
förklara ... Kanske kände de till en genväg. Men
varför visade de oss inte den? Eller var de för skygga
för att ge sig in i människornas land?
Men detta är snarare köldens och vindens land.
Han spejade bortåt kröken av passet, som kommit
mycket närmre nu. Vi är där nog om två dygn, i alla
fall. Sedan –
Plötsligt slog det honom vad det innebar. Himlen
miste med ens sin färg och bergen blev ohyggligt grå.
Tyst plockade han samman packningen. De började
klättringen nedåt, det gick lättare ju längre ned de
kom, bergssidan var inte längre så klippig och brant,
utan planade ut. Tills den plötsligt började att
stupa nedåt igen. Passets väggar var lodrätt branta,
utom på ett par ställen. Borta vid kröken, tycktes
det finnas en sådan plats.
De följde branten några kilometer, då och då tvungna
att gå alldeles intill stupets rand, sedan började det
långsamt att slutta utför, och utan större möda kunde
de börja ta sig ned i det egentliga passet. Under
hela vandringen var de tysta. Carli kunde inte säga
någonting, det kändes som om han bara var ett tunt
skal, som när som helst hotade att brista, och han
knep till för att inte gå sönder.
Han kunde inte säga det till henne nu.
Han önskade att han varit litet mera av skådespelare. För
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
