- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0134

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - mörkret var inte fullständigt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om de hade glömt bort sin egen existens.

Ansträngningen tvingade fram en ny period av mörker.

Sedan flätades tankarna åter samman.

Bilden av den slumrande flickan kom åter fram. Den
blev levande och intensiv. Han låg och betraktade
den som något utanför honom själv. Nu rörde hon
på sig. Solen föll in över henne och det ryckte
i hennes ögonlock. Han betraktade hennes oändligt
välbekanta ansikte och en underlig känsla av sorg
famnade honom. Hon gäspade och slog upp ögonen och
låg en stund och tittade rakt upp. Sedan sade hon
något. Men hon fick inget svar. Det fanns ingen som
kunde svara. För han var ju inte där längre. Han hade
lämnat henne. Han hade övergett henne. Han hatade
plötsligt sig själv.

Hon reste sig upp och såg sig omkring.

Men rummet var tomt.

Han ville ropa till henne "jag är här! jag är här!"
men tanken kunde inte nå fram till henne. Han
var ju så oändligt långt borta. Han hade ju återvänt
efter fullbordat uppdrag.

Men när han såg smärtan i hennes ögon, blev uppdraget
plötsligt meningslöst för honom. Han hatade sig själv
och vad han var.

Tidscentralen kunde dra åt helvete ...

Tidscentralen?

En ny glimt av ljus: det var där han befann sig. Han
hade återvänt till Tidscentralen efter fullbordat
uppdrag. Sedan hade han genomgått den rutinmässiga
undersökningen och nu väntade han.

Han såg tårar i hennes ansikte. Hon förstod nu att
han var borta för evigt och att han aldrig skulle
komma tillbaks.

Han flöt i ett hav av avsky.

Det var alltid likadant.

Det var alltid detsamma när man kom tillbaks. Man
ville aldrig lämna en värld, som man arbetat i en
gång. Inte förrän man fick ett nytt uppdrag och kom
ut igen, läktes såren.

Jag måste rapportera till Chefen genast, så jag kan
få ett nytt uppdrag med detsamma, så jag slipper se
hennes tårar därinne ...

Hans tankar var ganska klara nu.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0134.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free