Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - mörkret var inte fullständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Avskyn och hatet hade renat honom från dimmorna.
Han var tidsagent och han visste om det. Hans uppdrag
var att se till att en viss händelsekedja fullbordades
i en viss värld, för att den kosmiska balansen skulle
upprätthållas. Han färdades i tiden med viljans
makt. Det var hans arbete och han hatade det.
Men hans uppdrag var slutfört i den värld han lämnat
och han skulle aldrig få se den mer.
Hade han kunnat spotta på sig själv hade han gjort det.
Han mindes allt nu.
Hur han fört bort henne från det där slottet. Hur de
färdats genom bergen. Han mindes den gamle ensamme
mannen – Baalim? – och han mindes vad som hänt i en
grotta långt nere i marken. Han mindes Ferd och han
mindes borgen i Denetah som en siluett mot en solröd
bakgrund.
Men nu var allt borta.
Det var förbi.
Minnena skulle blekna bort, liksom de alltid bleknade
bort. Han skulle glömma henne, och han skulle hata
sig själv hela tiden han gjorde det, tills han inte
längre visste varför han hatade sig själv.
Så var det alltid.
Så skulle det alltid vara.
Det var hans liv.
Han visste att han kunde öppna ögonen nu, när helst han
ville. Han visste att han låg på en bädd eller en bår.
Men han ville inte.
Han ville dröja kvar i dimvärlden litet till.
Men till sist måste han.
Han öppnade dem.
Taket ovan var pastellfärgat. Han märkte att hans
tanke fortfarande var omtöcknad, för han kunde först
inte avgöra vilken färg det var – sedan såg han att
det var grönt. Pastellgrönt.
Han hörde steg. En röst sa: – 341–109 tycks ha vaknat,
doktorn. En mansröst svarade. Han hörde inte vad
den sade.
Stegen kom närmre. Manssteg. Tunga.
Någon böjde sig över honom och han ansträngde sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
