Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - det var tradition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omedelbart – skulle inställa sig på Kliniken – efter
en vecka skulle någon annan, en som nyss lämnat
Kliniken kanske, ta den i besittning. En vecka hade
han på sig. En vecka var hans.
Våningen var belägen på ett av de högre stadsplanen,
så fort han hade tryckt in kombinationen på
sifferbordet framför sig gled kapseln mjukt iväg. Han
lutade sig tillbaka och slappnade av. Nyss hade han
känt sig pressad, nästan förföljd, men nu var han
med ens fri. Han betraktade den blinkande panelen
framför sig och kände sig fullkomligt avslappnad. Han
var fri. Han var på väg till sin egen våning. Att
den bara var hans för en vecka, att han inte var fri
utan inordnad i ett gigantiskt system – det visste han
visserligen. Men det betydde ingenting för honom. Det
var inte verklighet just nu för honom. Det var i en
annan värld.
Sådana tvära lynnesskiftningar var typiska för
honom. De bidrog till den främlingskänsla han ständigt
bar med sig. Oftast kände han sig plötsligt olycklig,
när han inte hade någon som helst anledning att vara
annat än lycklig. Nej, inte olycklig – men utanför.
Men inte nu. Han befann sig i en liten bubbla av
frihet, isolerad från resten av världen.
Och han befann i en liten glasfiberbubbla som snabbt
och tveklöst pilade genom stadens artärer, uppåt
genom stadsplanen.
Till sist stannade den, stannade och sprack som
ett ägg. Han steg ur och såg sig omkring. Framför
honom utbredde sig breda korridorer, "gator" i alla
riktningar. Han kastade en blick på sitt kort och
identifierade den väg han skulle följa. Sen hoppade
han upp på ett trottoarband och drev långsamt nedför
de släta väggarna, som här och var illuminerades
av ljusmönster i färger som kolliderade och
smälte samman. Under tiden höll han utkik på
sektionsmarkeringarna.
NU.
Han hoppade av.
Sektion QSL-2. Korridorer ledde här och var inåt. Hans
rum, eller lilla våning skulle ligga i en av dem. Åter
tittade han på kortet, hittade rätt korridor,
följde den.
Han var vuxen.
Han var på väg till sitt eget rum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
