Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - nästa dag hölls bal på slottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nästa dag hölls en stor bal på slottet. Gäster anlände
ridande och i vagn i skymningen. De flesta bodde
dock – som Carli – på slottet. Han hade grubblat ett
tag över det litet groteska i sin situation. Han
hade aldrig anlänt till slottet. Han hade bara
vaknat upp där. Hur förklarades det? Han kunde inte
rätt gärna fråga någon av tjänarna, eller någon ur
hovstaben: vad gjorde jag i förrgår? Eller: hur kom
jag hit? Troligtvis rymde deras minnen en tydlig bild
av att han anlänt en kväll och blivit visad till ett
rum, som representant för ett främmande hov. Men
hur hade den bilden kommit dit? Hade Centralen
hypnotiserat alla på slottet? Outgrundliga äro
Centralens vägar, var ett ordspråk tidsagenterna
hade. Och det stämde verkligen. Men, tänkte han,
om det finns en oändlighet av universa, så var det
naturligtvis oundvikligt att det någonstans måste
finnas ett universum (och en oändlighet av universa),
där en tidsagent vaknade upp på ett slott, utan att
ha kommit dit. Orimligt. Ja, men i oändligheten är
ju allt möjligt. Annars vore den inte oändlig. Men
att vänja sig vid alla de paradoxer som var följden,
var inte fullt så enkelt. Carli kunde aldrig sluta
försöka finna logiska förklaringar i alla fall.
Slottet var som ett gnistrande smycke i skymningen,
alla fönster var upplysta; fasaden var belyst av stora
facklor, palatsvakternas yxor och gästernas kläder,
kvinnornas smycken – allt var bländande.
Allt var praktfullt.
Nästan för praktfullt. Så praktfullt att skönheten
drunknade i all den glänsande prakten.
Hela den egentliga slottsbyggnaden var förvandlad till en
serie stora balsalar. Carli vandrade långsamt genom dem, innan
balen tagit sin ceremoniella början. Slottet var stort, stort
och gammalt, en relikt ifrån en tid, då även människornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
