Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - när det var fem dagar kvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men hur?
Nej! tänkte han. Det är bara fantasier. Nu har jag
verkligen blivit galen. Snart börjar jag höra röster
och se spöken.
Han var svettig och varm och kall och rädd och
förväntansfull. Hans hjärna var musik och hans kropp
var bly.
Han stod och han var hundra meter lång och såg ned
på golvet, som om det varit hundra mil avlägset.
Vad är verklighet, tänkte han. Det som är.
Men vad är det som är?
Nu satt han och han visste inte var han satt eller hur
han kommit dit, han visste knappt ens att han satt.
Tankarna virvlade runt inom honom men hela tiden
återkom samma mönster som något oundvikligt,
något självklart. Till sist började det även att
bli logiskt.
Och där han satt tog han alla pusselbitarna och lade
dem på sin plats och betraktade bilden.
Han försökte inte längre undkomma. Han försökte
absorbera den, förstå den i hela dess vidd.
Men han kunde inte.
Hans tankar var innestängda i en liten mörk kammare
och de kunde inte bryta sig ut. Jag kan förstå,
tänkte han, men jag kan inte fatta.
Och det var ingen ordlek.
Ord var inte längre bara – ord.
Drömmar var inte längre bara – drömmar.
Verkligheten är underbarare än dikten.
Men all dikt är ju verklighet.
All verklighet är ju dikt.
Det omöjliga är möjligt, ty ingenting är omöjligt.
Så självklart det var nu. Han hade burit det inom sig
hela tiden, men inte kunnat se det, eftersom han hela
tiden hade tittat i en annan riktning.
Och inom honom brast någonting. Nu kunde han öppna
sig. Han behövde inte längre tvinga sig att glömma.
Han manade fram hennes bild framför sig.
Han slöt ögonen och där stod hon.
– Musik, ropade han.
Våningens lilla ganglium aktiverades än en gång. Men ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
