Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ett rum. Ett bord. En man som tittar upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett rum. Ett bord. En man som tittar upp.
Han visste inte vad han skulle säga. Men all den
spänning som hade lagrats inom honom urladdade sig
i en enda lång och häftig monolog:
– Jag vet, sade han, jag vet. Ni bedrar oss. Det är
en lögn. Vi tror att vi drömmer, men det vi tror vi
drömmer är verklighet. Kliniken är inte vad ni säger
att den är. Den är något annat. Jag vet. Och jag har
ett krav. Ni skall föra mig tillbaks till den värld
som jag lämnat. Ni skall göra det. Annars skall jag
avslöja ert bedrägeri för världen. Jag skall ropa ut
det. Om ni inte –
– Var så god och sitt!
Mannens lugna röst föll som en bila över honom. Han tystnade.
Han visste knappt vad han sagt. Var befann han sig?
Han satte sig i en stol.
– Jag är ledsen, sade mannen, fullkomligt utan
mening, som om han varit galen. Jag är ledsen.
Sedan satt han tyst.
Carl såg sig omkring. Rummet var ganska litet. Det
rymde ett bord, med en diktafon och andra apparater,
ett 3D-fönster, två stolar, en man. Mannen var äldre
än han själv. Kanske tio år äldre. Kanske mer. Han
betraktade Carl forskande.
Denne kände sig plötsligt som ett litet djur i en
labyrint, ett försöksdjur, som tvingas fram genom ett
virrvarr av gångar efter doften av något underbart,
som man placerat någonstans för att locka det, ett
försöksdjur i ett laboratorium.
Han hade inte mer att säga. Han kunde inte säga mer. Hans
visshet var ihålig. Han hade satsat allt desperat. Nu kunde de
bura in honom någonstans. Ta honom till ett sjukhus och
analysera honom och göra med honom vad de ville. Han hade
sprungit på muren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
