Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ett rum. Ett bord. En man som tittar upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- Du börjar förstå nu. Du testades. Sedan överfördes du
till en ny Skola. Sedan testades du igen? Och överfördes till
en ny Skola.
– Jag har aldrig ... sett det så ...
– Nej, det var heller inte meningen. Men nu kan du få
veta det. Nu kan du få veta allt. Nu spelar det inte
längre någon roll. Du har genomgått den sista testen.
Pusselbitar. Men inget mönster.
– Den sista testen? upprepade han, som om för att
krama ur orden all deras latenta mening.
Mannen log. – Tänk efter igen, sade han. Du har
avslöjat oss. Men hur? Tror du verkligen att du hade
kunnat göra det alldeles själv – utan annan hjälp än
vad du fått lära dig i Skolan.
Han tänkte. En tanke ur det förflutna dök upp:
(Du är ju psykiskt konditionerad ...)
– Det var ... det ... det var en tanke ur min
dröm. En tanke om världar utan gräns, och på något vis
– jag vet inte hur – föreföll det mig ... naturligt
att koppla samman ... och allt jag tänkte ... det
blev liksom ett mönster ... jag kunde inte ...
– Du vet bara att du upptäckte någonting. Du vet
egentligen inte hur eller varför. Det bara blev så.
– Ja ... jag antar det ...
Det föreföll honom inte alls underligt att sitta här
och diskutera sina privata tankar med en fullkomlig
främling, en man vars namn han inte ens kände. Det
var snarare som att föra en inre dialog med sig
själv. Den andre yttrade tankar som låg latenta
inom honom själv. Det var bara det att han inte sett
dem. Och han kände sig med ens dum och hjälplös som
inte förstått ...
Och han visste att det var oändligt mycket mera som
han borde förstå, men att han inte skulle förstå det,
förrän det ögonblick den andre som satt där framför
honom uttalade det ...
– Du tog ett steg. Men sedan stannade du där. Det
fanns flera steg du kunde tagit. Men du gjorde det
inte. Du klarade inte den sista testen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
