- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0218

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - när han vaknade upp igen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



När han vaknade upp igen, var det av att ett grässtrå
kittlade hans näsa, och nu var det varmt, inte hett,
inte pressande, utan precis lagom varmt. En sval,
frisk värme. Han rullade över på ryggen och stirrade
upp i skyn, som outgrundligt blå bredde ut sig
däruppe. När man såg den så här kunde man inte fatta,
att det var samma himmel, som om natten var svart
och översållad av stjärnor, en glimmande avgrund. Man
kunde inte fatta att det blå bara var en illusion, ett
ljusbrytnings-fenomen, och att avgrunden fortfarande
fanns därute, och mörkret, och stjärnorna. Skyn var
en blå tanke, som omgav världen. Skyn var outgrundlig musik ...

Han reste sig inte upp, utan låg kvar och funderade
dåsigt. Han hade inte vaknat på allvar än. Hans ögon
var vakna. Han såg.

Men det febrilt grubblande tillstånd som haft honom
i sitt våld så länge var långt borta. Och han var
avlägset medveten om det, och njöt av en stunds
befrielse ...

Vad är det för mening med att grubbla?

Himlen är ju blå.

– Hej, sade en röst. Är du vaken nu?

– Ja, mumlade han, och satte sig sedan upp. Några
meter bakom honom stod ett stort djur och betade i
gräset. Det ignorerade honom fullkomligt.

– Ferd ... viskade han.

Den mjuka, flöjtlika rösten dröjde kvar inom
honom. Ordlöst, uppsluppet, glatt, ironiskt hälsade
den honom välkommen.

– Du vet ... sade han högt.

(Som jag redan sagt, så vet jag litet mera om dig, än du själv.
Visst – jag har vetat det hela tiden. Jag har väntat på dig ...)

Han betraktade djuret. Han visste att det inte var djuret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free