- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0222

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - när han vaknade upp igen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

glädje som fyllde hans kropp. Detta är jag, tänkte
han. Detta är jag.

Sluttningen bestod inte enbart av gräs nu. Först var
det små torra buskar, som flög förbi, hopkurade som
grå troll på marken.

Sedan var det små träd, större träd, träddungar ...

Han hejdade djuret. Hur han gjorde visste han
inte. Han visste bara, att han ville att de skulle
stanna, och att ferden saktade in med en gång.

Långsamt travade de nu ned genom högt saftigt
gräs. Han såg sig omkring och insöp den friska
luften. Träden hade knotiga gråbruna stammar och
delade sig, sträckte sig uppåt som lövade händer.

Driven av en outgrundlig impuls, hejdade han ferden
helt och gled av den och stod vid dess sida. Sedan
gick han långsamt framåt, nedåt, och djuret följde
honom tätt i hälarna.

Han passerade ett träd, det högsta han sett hittills
och i utkanterna av synfältet noterade han, att han
inte var ensam häruppe på sluttningen. Längre ned red
en annan ryttare, långsamt, uppenbarligen planlöst,
han koncentrerade blicken, men det var bara en punkt,
kanske en, kanske två kilometer längre ned. Han
gled åter upp på sitt djur, och styrde det mot
punkten. Instinktivt.

De kom närmre varandra. Hade den andre upptäckt
honom? Han ändrade i alla fall inte kurs.

Solen stod mitt på himlen nu. Carl kisade.

Punkten var större nu. Och dess sätt att röra sig,
gick inte att ta miste på. Det var en annan ferd.

Bara några hundra meter skilde dem. Den andre hade
också upptäckt honom. De red emot varandra ...

Diset. Solglittret, bländande –

En sällsam förnimmelse av ...

Djuren med sina båda ryttare nalkades. Nu skilde
dem bara tio meter. Nu stod djuren nos mot nos och
tycktes samtala med varandra.

Men deras ryttare var tysta.

Hon tittade på honom, som om han varit en vålnad. Hon
blev först vit och sedan alldeles röd. Han sade ingenting. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0222.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free