- Project Runeberg -  Detta är verkligheten /
0230

(1980) [MARC] Author: Bertil Mårtensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - till ett av hennes rum hörde

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)



Till ett av hennes rum hörde en liten balkong, som nätt och
jämt rymde två personer. Och några kvällar senare stod han
ute på den och såg ut över slottsparken och de mörka fasaderna.
Ilbud hade kommit ifrån Kamwarlu. Konungen hade störtats.
Cabal hade avrättats.

Denetah måste bereda sig på krig.

Han stod och höll händerna på räcket framför honom. Stenen
var kall och kändes fuktig, en skarp kontrast mot den
mjuka luften ...

Ibland gör de det inte, de har valt en värld där de var dömda
att gå under. Dödsdriften inom dem har tagit överhanden.

Krig stundade.

Är du rädd?

Nej, tänkte han, inte rädd, jag är –

En lång stund stilla utan tankar. Vill jag leva längre? Kan
jag besvara den frågan? Den nya tankeströmmen kom plötsligt,
överrumplande.

Men så kom han att tänka på henne, som låg därinne och
väntade på honom och han fylldes av ett våldsamt trots, som
strålade ut i natten, reflekterades mot borgens mörka väggar
och kom tillbaks till honom och fyllde honom igen, och igen ...

Jag vill leva, tänkte han. Jag skall leva. Alltid.

Och det är ju sant.

Jag kommer alltid att leva. Jag kommer alltid att stå här,
alltid vara hos henne. Och hon kommer alltid att vara hos
mig, för vi är vävda av oändlighet ...

En känsla som var som mycket sprött glas grep honom. Han
såg upp emot stjärnorna. Himlen var klar, månen hade ännu
inte höjt sig över bergen och de var oändliga och han tänkte,
varje stjärna är en oändlighet, vilken rymmer en oändlighet,
och dessa oändligheter rymmer allting ...


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:23:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verkligh/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free