- Project Runeberg -  Öfver verldshafven under tretungad flagg. Episoder från fregatten Eugenie's verldsomsegling 1851-53 /
70

(1889) [MARC] Author: Richard Melander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I 02 ÖFVER VERLDSHAFVEN.

mun, ögon, öron, i halslinningar och skjortärmar, stucko
och sögo och surrade, och för hvarje som vi mördade,
kommo hundrade nya, lockade af blodlukten. Vi hade
gjort upp flera eldar, emedan vi anat faran, vi hade vår
frukost uppdukad, vi brassade på med våra pipor på fastande
mage för att kunna turvis ata en bit. Vi kunde lika väl
ha satt upp ett anslag på ett träd med förbud för bödlarna
att röra oss. Enda räddningen var att rusa ned till båtarna
och fly ut på vattnet, der deras vanor förbjödo dem att
följa oss.

Som vi voro i vildaste flykt, kom en af våra roddare
springande och rapporterade, att han i skogen sett en väldig
orm — jag mins nu icke, hvarken hvad den hette eller
hvilka dimensioner mannen tillade densamma. Men jag
mins, att jag med studsaren i handen hoppade i väg som
en indian på krigsstråten och att ormen snart låg med två
kulor i hufvudet och ringlade och svängde i dödskampen.
Han medtogs för doktorns räkning.

I båten smakade maten förträffligt. Vi drefvo sakta
och ljudlöst utefter den ena låga, mudderbetäckta stranden
och fingo snart, då ebben inträdt, sigte på några alligatorer.
Flera stucko fram allt efter som vattnet föll undan, vi
räknade tjogtal och kommo upp till närmare hundra. Men
de voro lika skygga som kvicka, och döko ned så snart
de hörde minsta ovanliga knäpp. Vi visste, att de måste
träffas i hufvudet, om de skulle stanna på platsen. Allt
närmare drefvo vi, hållande oss så orörliga som möjligt och
med studsaren vid kinden. Oron bland djuren blef allt
större — så gaf Garbe tecknet. Skotten brakade, det blef
ett förfärligt plumsande der för-ut, och aporna i skogen
skreko och ristade trädtopparna till argaste protest mot
vår påflugenhet. Nu halades ut af alla krafter för att fånga
bytet. Summa tre odjur af hela svärmen lågo med buken
i vädret. (Skulle jag med detta sista påstående stöta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 20 13:39:29 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/verldshaf/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free