- Project Runeberg -  Öfver verldshafven under tretungad flagg. Episoder från fregatten Eugenie's verldsomsegling 1851-53 /
123

(1889) [MARC] Author: Richard Melander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

STILLA OCEANEN—SIDNEY. T 23

Öfverste Bloomfield hade vistats en tid i Stockholm, och
att han efter den betan var förtjust i både vår hufvudstad
och hela vår nation, behöfver jag icke försäkra. — ’Ah!
Stockholm — ah!’ — Den hedersmannen strök sitt skägg
och såg lycklig ut, blott han nämde namnet.

Men sista kvällen kom. Vi voro på bal. Allt hvad
Sidney hade af lyx, rikedom, skönhet och ungdom var
samladt. Den berusande dansen gick rundtom i en strålande
sal. Och utanför låg den härligaste park drömmande i ljum
luft och blekt, svärmiskt månsken. — Der fans på balen en
Irländska, en sådan der kvinna, som man möter en gång i
lifvet för att sedan aldrig se något liknande och aldrig
glömma henne. Kan du mera begära af lifvet än att få
vandra arm i arm med en förtrollande flicka långt ner
i söder fjerran från alla band, alla störande intryck,
vandra sakta öfver strimmor af månljus, som letat sig ned
genom prunkande grupper af blomster och saftiga
bladväxter, hviskande och lyssnande i samtal, som sedan skola

förefalla dig som endast en ljuf dröms villa–-ack,

jag glömmer mig! det der är ju nu trettifem år gammalt
och var ju icke någon verklighet; åtminstone tycker jag
så nu.

Men hvad jag mins som full verklighet, det är att tre
timmar senare hördes: klart att gå till segels — alle man
på däck!’ — Och skepparpipan ljöd och Eugenies hvita
vingar breddes ut i den gryende morgonen, och vi kommo
i Oceanen och dansade i väg för en fräsande sydost, som
piskade skummet i ansigtet och drömmerierna ur hjernan.
Och så sjönk Sidney för att aldrig glömmas, aldrig mer
återses 1

Mot norden gick färden. Farväl, du farligaste, du
älskligaste bland alla farliga och älskliga!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:42:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/verldshaf/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free