Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL KINA.
129
Oeh natten skrider så sakta framåt. Men på samma
fläck ligger fregatten rullande och med sina segel tillsatta
för att uppfånga äfven den svagaste fläkt. Och när solen
strålande och majestätisk stiger upp ur Oceanen, finner hon
Eugenie, der hon lemnade henne, suckande efter bris — bris,
om än aldrig så litet.
Och den kom ändtligen. Först i form af små nätta
’kattassar’, som vi sjömän kalla dem, flygtiga vindpustar,
som endast drefvo gäck med oss och kommo sättande från
ett håll för att kila igenom tacklingen och sedan lika fort
försvinna i ett annat fjerran. Detta retsamma narrspel räckte
en dag. Så kom stiltjen åter för den följande dagen och
vi beredde oss på en ny svettkur. Men det visade sig, att
kattassarna varit en vänlig helsning från Æolus, ty på nionde
dagen från stiltjens början kom bris, stadig bris med frisk
luft, jemförelsevis åtminstone, och nytt lif ombord.
Programmet för de närmaste dagarna omfattade
påhelsning vid små öar, som alla liknade hvarandra, samt
fortsatt segling mot norr. Vid Wellingtons öar möttes vi af
ett par engelska f. d. matroser, hvilka genast upptogo anbud
på en leverans af svin, getter, sköldpaddor, höns,
kokosnötter m. m. Vi hade kommit på eftermiddagen och höllo
med små segel utanför öarna, medan de lärde som vanligt
använde alla disponibla båtar för ett besök i land. Mörkret
föll på och vi väntade våra ljus ombord igen. Då fingo vi
plötsligt se hela närmsta stranden vimla af facklor och bloss,
som i lifligaste hastighet rörde sig fram och tillbaka och
om hvarandra. Hvad var det? Ja — vi stodo der och
tittade och voro dumma. Var det en fest för oss och dem
som voro i land eller — hemska tanke! — kanske en
kannibaldans kring våra vänners lik. Det hade händt icke
så sällan, att just förrymda matroser, som lurat sig till
inflytande öfver öborna i dessa trakter, lockat
fartygsbesättningar eller enskilda resande i land för att sedan låta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
