Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Kometerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1833, hvadan deras återkommande synes inträffa efter
ungefär 33 1/4 år. Sista maximiepoken inträffade den 14—15
Nov. 1866 och väckte mångenstädes stor förskräckelse.
Under sådana förhållanden låg det nära till hands att
antaga slutna kurvor för de båda meteorströmmarna, och det
var en stor och fruktsam tanke, som det är Schiaparellis
ära att hafva fört till en storartad vetenskaplig upptäckt.
Sedan det nemligen ådagalagts att 1862 års komet (n:o III)
korsade ekliptikan i den punkt, der jorden befinner sig den
10—11 Aug., d. v. s. tiden för Augustimeteorerna, föll nyss
nämnde astronom på den lyckliga idéen, att Perseiderna
möjligen kunde löpa i denna komets bana; åtminstone skulle
kroppar med sådan rörelse synas komma från Perseus, då de
beröra jordens atmosfer. Men ej nog dermed. Genom senare
undersökningar lyckades han verkligen påvisa en
förvånande likhet mellan kometens och meteorernas element*),
hvarmed det var tydligt att ett samband förefans mellan
fenomenen. Äfven en annan omständighet hade redan förut
antydt något sådant.
När Schiaparelli den 25 Aug. kl. 10 e. m. observerade
mera nämnde komet, märkte han huru en ljusaktig, af
glödande punkter då och då genomkorsad massa framrusade ur
kärnan och aftecknade sig som en slags päronformig ellips
mot bakgrunden; följande dag var fenomenet totalt
försvunnet. Att här icke var fråga om någon slags
svansbildning, utan om en verklig utkastning af kometkärnans
troligen agglomeratartade beståndsdelar, är klart deraf, att
den eruptiva massan lade sig utefter banan i den
riktning hvarifrån kometen kom, medan deremot svansen (fig.
14) alltid vänder sig utåt rymden direkt från solen. På
grund af allt detta framkastade nu Schiaparelli den
hypotesen, att 1862 års komet (III) genom liknande afsöndringar
alstrat Augustisvärmen, en hypotes, som väl ej genast kunde
nöjaktigt bevisas, men som dock väckte stort intresse för
*) Med element i astronomiskt språk menar man vissa karakteristiska
egenskaper hos en himlakropps bana, hvarigenom denna kan skiljas från
andra banor. Dessa element äro: l:o perihelii longitud; 2:o perihelii
solafstånd; 8:o epoken för perihelii passagen; 4:o storaxelns längd; 5:o den
uppstigande nodens longitud och 6:o banplanets lutning mot ekliptikan. Äro
dessa element lika, måste banorna vara identiska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
