Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Kometerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
hafva lyckats bringa nattens flyktiga stjernskott under
samma allt styrande lagar som leda solar och nebulosor i deras
eviga lopp. Sammanfattningen af hittils genom dessa så att
säga komparativa undersökningar vunna resultat kan i
korthet formuleras på följande sätt: Kometerna bestå af en
agglomerataktig, sannolikt i en flytande materia liksom
uppslammad massa, hvilken i följd af solens och planeternas
upplösande inverkan efter hand skingras och utströs längs de
respektive banorna, der de upplösta delarna sedan fortsätta sin
rörelse och, i de fall der banorna komma tillräckligt nära
jorden, under atmosferiska inflytelser förorsaka hvad som i
dagligt tal kallas stjernfall.
Detta gäller dock endast om kometernas kärnor; hvad
de väldiga svansarna angår, känna vi så godt som intet,
hvarföre vi om dem skola fatta oss helt kort.
Svansen framträder i regel först då kometen kommer
närmare solen och då ofta på ett mirakulöst sätt. De forntida
berättelser, som föreligga om kometer, synliga på dagen och
med svansar längre än halfva himmelen, äro som sagdt säkert
ibland öfverdrifna, men någon gång torde de motsvarats af
verkligheten. Kometen I 1843 sköt ju på en enda dag en
svans 20 millioner mil lång, »och det var minsann ingen
vanlig bakdel» (sit venia verbo, ty jag citerar Sergel!) Andra
liknande fall äro bestyrkta (t. ex. kom. II 1861), och dervid
inträffar gemenligen att hufvudet samtidigt nästan
försvinner. Det tyckes vara en gemensam omständighet för både
jordiska och himmelska storheter, att då de lägga sig till
med allt för lång svans, går hufvudet opp i rök. Om 1843
års komet säger Bessel »att den för sin hårklädsel uppoffrade
hela sin kroppsliga styrka». Jo, jo, det går allt så hos oss
ock ibland. (»Ett mystiskt band förenar den jordiska och
den himmelska naturen».)
Det synes således som borde svansen och kärnan
substantialiter kunna betraktas som samma sak, och dock är
dermed ganska tvifvelaktigt. Ty ehuruväl hettan vid blott
13,000 mils afstånd från solen (sistnämnde komets perihelium
låg henne nemligen så nära), i förening med den våldsamma
friktion mot den i hennes närhet säkert förefintliga samlingen
af kosmiskt grus, som ovilkorligt måste framkallas under en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
